Vi är hemma på svensk mark, fyra av fem that is, och vi har fått ett kungligt mottagande av familjerna Neiman och Hedensjö. Nu hejar vi på Anders och besättning ute på Atlanten.
Skönt att vara hemma! (... ?)
Tuesday, June 24, 2008
Bye bye Bahamas
Vi är hemma på svensk mark, fyra av fem that is, och vi har fått ett kungligt mottagande av familjerna Neiman och Hedensjö. Nu hejar vi på Anders och besättning ute på Atlanten.
Skönt att vara hemma! (... ?)
Återanpassningen till ett liv i land går sådär.
Jag och barnen är i Coconut Grove, Miami, Florida. Det åskar och regnar oupphörligen. Jag har ont i fötterna efter att ha använt skor två hela dagar. Carl Bertil letar efter sand och snäckor men hittar bara fasttrampade tuggummin.
Igår badade barnen och vattnet tömdes aldrig ur badkaret (undermedvetet lät jag det kanske vara kvar). Efter middagen - kladdiga kycklingspett på hotellrummet - så gick vi och tvättade oss. I badkaret. Vi hade kanske inte glömt att det fanns sötvatten i kranarna men det kändes liksom naturligt att använda det som redan fanns upphällt. Så smutsigt var det inte. Och sötvatten ska man faktiskt inte slösa med.
Alice och Bianca shoppar eftersom de vuxit ur eller slitit ut eller tappat överbord sina plagg. Vi har hört att det är varmt hemma så de satsar på en garderob bestående av bikinis, flip flops, kepsar och solglasögon. Jag har glömt min bankomatkod men det funkar än så länge bra. Cash is ..? Whatever. Kortet regerar. (Jag har tio dollar i kontanter.)
Stressnivån är förresten hög här i storstan. Bilar, människor, saker att köpa. Överallt. Vår stresstålighet har satts på prov några extra gånger. Som en markering att vi är bland folk och teknik igen. Första natten gick hotellets utrymningslarm. När vi var på väg ner möttes vi av ett högtalarmeddelande att larmet varit falskt och att vi kunde gå tillbaka till våra rum. Det var inte det lättaste för barnen (eller mig) att somna om. Trots att jag ringde ner till receptionen och fick hela förklaringen om hur larmet av misstag utlösts i garaget.
Andra natten gick mikron bärsärk. Det blev elfel och den fick liv och pep och skrek och det var spöklikt. Till slut drog jag ur kontakten, som satt bakom ett tvåhundrakilos säkerhetsskåp. Fratte fick dricka kall välling från och med då.
Andra dagen gick hotellets utrymningslarm. Igen. Den här gången var vi föredömligt snabba ner! (Ingen annan verkade bry sig men vi gjorde allting rätt – och kunde dessutom rapportera in brister i utrymningsplanen … som om någon skulle bry sig om det … Men vi fick beröm för vår snabba utrymning!)
Sista natten gick röklarmet på rummet. Batteriet var slut i larmet och den varnade för det men jag svär på att det pep med ovanlig frenesi! Inte som batteritrötta larm hemma. Och när jag tagit ut batteriet fortsatte det att tjuta en stund! Spöklikt igen!
Nu ska vi checka ut. Skönt. Vi har några shoppingkassar med oss. Det känns bra.
Vi ses hemma!
Igår badade barnen och vattnet tömdes aldrig ur badkaret (undermedvetet lät jag det kanske vara kvar). Efter middagen - kladdiga kycklingspett på hotellrummet - så gick vi och tvättade oss. I badkaret. Vi hade kanske inte glömt att det fanns sötvatten i kranarna men det kändes liksom naturligt att använda det som redan fanns upphällt. Så smutsigt var det inte. Och sötvatten ska man faktiskt inte slösa med.
Alice och Bianca shoppar eftersom de vuxit ur eller slitit ut eller tappat överbord sina plagg. Vi har hört att det är varmt hemma så de satsar på en garderob bestående av bikinis, flip flops, kepsar och solglasögon. Jag har glömt min bankomatkod men det funkar än så länge bra. Cash is ..? Whatever. Kortet regerar. (Jag har tio dollar i kontanter.)
Stressnivån är förresten hög här i storstan. Bilar, människor, saker att köpa. Överallt. Vår stresstålighet har satts på prov några extra gånger. Som en markering att vi är bland folk och teknik igen. Första natten gick hotellets utrymningslarm. När vi var på väg ner möttes vi av ett högtalarmeddelande att larmet varit falskt och att vi kunde gå tillbaka till våra rum. Det var inte det lättaste för barnen (eller mig) att somna om. Trots att jag ringde ner till receptionen och fick hela förklaringen om hur larmet av misstag utlösts i garaget.
Andra natten gick mikron bärsärk. Det blev elfel och den fick liv och pep och skrek och det var spöklikt. Till slut drog jag ur kontakten, som satt bakom ett tvåhundrakilos säkerhetsskåp. Fratte fick dricka kall välling från och med då.
Andra dagen gick hotellets utrymningslarm. Igen. Den här gången var vi föredömligt snabba ner! (Ingen annan verkade bry sig men vi gjorde allting rätt – och kunde dessutom rapportera in brister i utrymningsplanen … som om någon skulle bry sig om det … Men vi fick beröm för vår snabba utrymning!)
Sista natten gick röklarmet på rummet. Batteriet var slut i larmet och den varnade för det men jag svär på att det pep med ovanlig frenesi! Inte som batteritrötta larm hemma. Och när jag tagit ut batteriet fortsatte det att tjuta en stund! Spöklikt igen!
Nu ska vi checka ut. Skönt. Vi har några shoppingkassar med oss. Det känns bra.
Vi ses hemma!
Thursday, June 12, 2008
... accomplished
Och ja, Anders har dragit upp den ena och vi har ätit den och den var god. Lane snapper är namnet på dessa fiskstackare förresten.
Sunday, June 8, 2008
Saker jag oroar mig över, förutom de uppenbara
Att Anders ska segla åt fel håll, hitta sig en Carmencita, få fyra (4!) barn med henne, döpa dem till Donald, Enrique, Federico och Gunilla och bara skicka julkort hem till oss, en gång per år.
Att Anders ska komma hem och ha glömt bort vilken av delarna i ordet katamaran som han brukar kalla mig.
Att Carl Bertil inte tycker att flygplan är lika festliga inuti som de är utanpå, på tryggt avstånd.
Att Carl Bertil tycker att flygplan är festliga inuti men inte alls möjliga att sitta stilla i.
Att Alice plötsligt inte orkar bära fyra väskor, tre shoppingkassar, en hopfälld barnvagn och Carl Bertil.
Och att Bianca inte orkar bära resterande två väskor, åtta shoppingkassar och mig.
Att det inte kommer att finnas några shoppingkassar att bära.
Att alla barn plus jag själv plus hela packningen inte kommer att få plats i toalettbåset när någon av oss behöver gå på toa på flygplatsen i det stora landet. (Eftersom jag har hört att man absolut inte kan lämna ett barn obevakat (eller en väska) i landet i fråga.)
Att Anders ska komma hem och ha glömt bort vilken av delarna i ordet katamaran som han brukar kalla mig.
Att Carl Bertil inte tycker att flygplan är lika festliga inuti som de är utanpå, på tryggt avstånd.
Att Carl Bertil tycker att flygplan är festliga inuti men inte alls möjliga att sitta stilla i.
Att Alice plötsligt inte orkar bära fyra väskor, tre shoppingkassar, en hopfälld barnvagn och Carl Bertil.
Och att Bianca inte orkar bära resterande två väskor, åtta shoppingkassar och mig.
Att det inte kommer att finnas några shoppingkassar att bära.
Att alla barn plus jag själv plus hela packningen inte kommer att få plats i toalettbåset när någon av oss behöver gå på toa på flygplatsen i det stora landet. (Eftersom jag har hört att man absolut inte kan lämna ett barn obevakat (eller en väska) i landet i fråga.)
På väg hem
Vi är återigen på Norman’s Cay. En favorit. Vädret är underbart och vi njuter av varje sekund. Harmoni.
Ändå, någonting ligger och lurar under ytan, en litet orosmoln, det börjar dra ihop sig. Och vi kan härmed också skönja en liten splittring ombord. En sprickbildning.
Denna splittring kommer sig av att tre femtedelar av besättningen ombord på Katta3 har börjat återanpassa sig till ett liv i land. (Det går i och för sig inget vidare. Vi är så väl acklimatiserade. Riktiga sjöbusar. Jag använde till exempel deodorant häromdagen, de andra blev nervösa: Vad är det som luktar så skarpt ..?! Lägg av med det där mamma.)
Hur som helst, eftersom vi är på väg tillbaka till civilisationen så gäller det att anstränga sig lite, tycker jag. Shape up. Följaktligen gav jag mig på att göra en helkroppspeeling - alltså med en fin, köpt peelingkräm ur en tjusig burk, inte bara sanden som Fratte skvätter omkring sig. Vad hände? Jo, solbrännan som jag trodde var mycket djup vid det här laget visade sig vara mycket ytlig och spolades ut i Atlanten. Och jag som inte orkar vara i solen längre!
Inte ett dugg visare av denna spa-fadäs övertalade jag sedan Alice och Bianca att prova min nyinförskaffade hårinpackning. Håret blev helt galet. Det var som om vi hade strukit vartenda hårstrå med harts. Jättekonstigt. (Det är möjligt att fabrikanten hade tänkt sig sötvatten till sin produkt, men det stod det inget om.)
Samtidigt förbereder sig en annan femtedel för ett långt, hårt pass till sjöss, mera sjöss än nu, vill säga. Som ni förstår så är det så långt ifrån våra förberedelser man kan komma. Det grävs runt i motorrum, det åks upp och ner i masten, det skrubbas under båten och över båten, det skrivs vaktscheman, matscheman, bakscheman, fiskescheman, sovscheman, städscheman och schamanscheman. I sakta mak, ska tilläggas. Ingen stress.
Den sista, tillika minsta, femtedelen jobbar på som vanligt. Lyckligt ovetandes.
Ändå, någonting ligger och lurar under ytan, en litet orosmoln, det börjar dra ihop sig. Och vi kan härmed också skönja en liten splittring ombord. En sprickbildning.
Denna splittring kommer sig av att tre femtedelar av besättningen ombord på Katta3 har börjat återanpassa sig till ett liv i land. (Det går i och för sig inget vidare. Vi är så väl acklimatiserade. Riktiga sjöbusar. Jag använde till exempel deodorant häromdagen, de andra blev nervösa: Vad är det som luktar så skarpt ..?! Lägg av med det där mamma.)
Hur som helst, eftersom vi är på väg tillbaka till civilisationen så gäller det att anstränga sig lite, tycker jag. Shape up. Följaktligen gav jag mig på att göra en helkroppspeeling - alltså med en fin, köpt peelingkräm ur en tjusig burk, inte bara sanden som Fratte skvätter omkring sig. Vad hände? Jo, solbrännan som jag trodde var mycket djup vid det här laget visade sig vara mycket ytlig och spolades ut i Atlanten. Och jag som inte orkar vara i solen längre!
Inte ett dugg visare av denna spa-fadäs övertalade jag sedan Alice och Bianca att prova min nyinförskaffade hårinpackning. Håret blev helt galet. Det var som om vi hade strukit vartenda hårstrå med harts. Jättekonstigt. (Det är möjligt att fabrikanten hade tänkt sig sötvatten till sin produkt, men det stod det inget om.)
Samtidigt förbereder sig en annan femtedel för ett långt, hårt pass till sjöss, mera sjöss än nu, vill säga. Som ni förstår så är det så långt ifrån våra förberedelser man kan komma. Det grävs runt i motorrum, det åks upp och ner i masten, det skrubbas under båten och över båten, det skrivs vaktscheman, matscheman, bakscheman, fiskescheman, sovscheman, städscheman och schamanscheman. I sakta mak, ska tilläggas. Ingen stress.
Den sista, tillika minsta, femtedelen jobbar på som vanligt. Lyckligt ovetandes.
Friday, May 30, 2008
Blandad information (av olika vikt)
Vi har varit i Bahamas i 85 dagar och vi har besökt 25 öar och dubbelt så många stränder.
Topplista: Hawksbill Cay, Leaf Cay, Normans Cay.
På söndag fyller Bianca sju år.
På midsommarafton flyger fyra femtedelar av familjen hem till Sverige, den femte delen seglar dit.
Igår seglade vi drygt 40 distans, vilket tog oss sju timmar, för att köpa blöjor. Vi behöver inte gå djupare in på det, blöjorna tog slut bara, så enkelt är det. Och ja, vi tänkte igenom alternativen … (Tillverka blöjor? Nja, wettexdukarna är nästan slut och jag ville inte offra de sista som blöjfyllning. Ge sig in på svarta marknaden och försöka köpa ett paket av en annan båt? Nja, eftersom det är ont om bebisar ute på sjön hade det snarare blivit att lägga bud på ett paket inkontinensskydd och de är verklig hårdvaluta.)
Vi har vänner som kan fiska. De har gett oss en bit haj. Det tog dem två timmar att få ombord hajen, när den väl satt på kroken. Det var pappan (Kevin) och dottern (Daphne, 10 år) som kämpade med detta. Mamman (fransyska, by the way) sov klokt nog.
Memorial Day
Dagen då alla tog sina privata vattenflygplan och stack till Staniel Cay för lunch. (Och Carl Bertil som är besatt av flygplan! Förstår ni?)
Thursday, May 29, 2008
Alice och Biancas djurdokumentation 5.2
Queen angelfish är en jättefärgglad fisk. Den lever inte i stim utan mer i par eller tre och tre. Vi såg dom här i en undervattensgrotta, min nya kompis Daphne var med. Första gången vi såg dom simmade jag med Margaux men då hade jag inte kameran med mig.
Alice
Alice och Biancas djurdokumentation 5
Gris
Dom bodde på en strand dit vi åkte. Dom gillade ananas och gammal sallad. Dom kunde simma. Det var en mamma och hennes unge och en granne. Jag klappade dom.
Bianca
Sunday, May 25, 2008
Dagarna (till mormor och farmor)
Jag vaknar med solen halv sju och börjar klättra över mamma, som irriterande nog ligger tvärsöver fotändan på kojen. Hon lyfter mig tillbaka längst in i kojen och sätter trött min lilla väska med leksaker bredvid mig. Vad har hon tänkt att jag ska hitta på med tre legobitar, några fingerdockor och en boll? Prova själv hur länge du kan roa dig med detta!
Jag plockar ändå pliktskyldigast med mina grejer en minut eller två, kanske visar jag mamma en legobit, och eftersom hon envisas med att blunda så trycker jag den ända in till synnerven direkt. Där tror jag att hon får en god titt.
Sen klättrar jag, med lite större beslutsamhet, ner och nu försöker mamma inte ens hindra mig. Hon låter mig faktiskt gå ända till nödskåpet där vi förvarar första hjälpen-väskan, lite vatten och ibland, kex! När jag som bäst står och letar efter kexen lyfter hon upp mig och sätter in mig i Alice koj, eller Aba som jag kallar henne, eftersom Alice är ett mycket onödigt namn.
Aba har svårt att dölja sin glädje över att se mig! Nu ska här lekas med lite riktiga grejer! Det finns kameror, böcker, snäckor, smyckeskrin och en hel massa annat att pilla med. Jag plockar alltid ner allting från hyllan på en gång, det är ju lika bra. Om Aba ser lite trött ut så låtsas jag kasta ut någon liten grej genom sidoluckan och då blir det genast liv i henne. Vi har faktiskt riktigt roligt!
När jag har underhållit Aba en god stund blir jag alltid så sugen på välling. Det slår aldrig fel. Lelelelelelelel ropar jag, med tungan farandes från mungipa till mungipa. Mamma gör välling och jag dricker den i soffan. Ah. Gott. En liten mikropaus.
Man kan dock inte vila för länge, nu är det dags att gå ut. Jag brukar ropa på pappa, eller mamma, som jag kallar honom, eftersom pappa är ett mycket onödigt namn. (Ibland går jag ut ensam, då ropar mamma på pappa åt mig. Det funkar ju det med.) Honom tar jag med mig på en av följande utflykter: klättring på överbyggnaden, kullerbyttor på näten, bad från stegen eller helt enkelt en liten jolletur. Bianca brukar också hänga med, eller Bab som jag kallar henne eftersom Bianca … ja, ni fattar.
Vid frukosten har jag fullt sjå att upplysa mamma om att kaffet är varmt. Vi har liksom en procedur som hon gillar där jag pekar på kaffekoppen och säger varmt och hon upprepar varmt. Vi kör det ungefär tio gånger, på det viset vet jag ju att hon förstår. När det är klart brukar jag be att få smör och marmelad direkt i handen, eftersom jag inte äter bröd, men mamma (någon av dem) envisas med att lägga det på en brödbit ändå. Krångligt, om ni frågar mig.
Efter frukosten kollar jag alltid vad som finns i fruktnäten. Jag ber att få en apelsin eller banan, det är lika bra, eftersom jag har märkt att det försvinner frukt från näten!
Hyfsat mätt drar jag sedan med hela gänget in till stranden. De blir alltid lite rastlösa ombord och klockan är ju redan åtta! Dags att påbörja arbetet med att förflytta stranden! Nu när semestertiden närmar sig har jag emellertid kommit på mig själv med att allt oftare ta rast och bara ligga och flyta i vattenbrynet! Aah. Skönt att unna sig lite vila!
Tillbaka ombord ber jag att få en apelsin eller banan från fruktnäten, som sagt, det gäller att vara på hugget om man ska få ta del av frukten. Efter en överflödig vila är det lunchdags. Har jag tur så serveras det majskolvar, avocado eller gurka. Efter lunchen brukar jag titta till fruktnäten. Se! Jag visste det! Antalet frukter har redan minskat betänkligt! Jag tar så många jag får. Som sagt, det gäller att tänka på sig själv här!
Eftermiddagen brukar vi spendera på stranden. Det finns alltid lite kvar att flytta runt på och sen är det ju skönt, som sagt, att bara ligga och flyta i vattnet.
Ja, efter det är det dags för ännu en överflödig vila, lite matlagning, där jag har förtroendet att sitta med och upplysa om hur varmt det är i området kring spisen, dukning och såklart, middag.
Efter maten kontrollerar jag fruktnäten och, mycket riktigt! Mina farhågor besannas! Det är tomt! Imorgon måste jag ha ännu bättre koll på dessa fruktnät.
Jag plockar ändå pliktskyldigast med mina grejer en minut eller två, kanske visar jag mamma en legobit, och eftersom hon envisas med att blunda så trycker jag den ända in till synnerven direkt. Där tror jag att hon får en god titt.
Sen klättrar jag, med lite större beslutsamhet, ner och nu försöker mamma inte ens hindra mig. Hon låter mig faktiskt gå ända till nödskåpet där vi förvarar första hjälpen-väskan, lite vatten och ibland, kex! När jag som bäst står och letar efter kexen lyfter hon upp mig och sätter in mig i Alice koj, eller Aba som jag kallar henne, eftersom Alice är ett mycket onödigt namn.
Aba har svårt att dölja sin glädje över att se mig! Nu ska här lekas med lite riktiga grejer! Det finns kameror, böcker, snäckor, smyckeskrin och en hel massa annat att pilla med. Jag plockar alltid ner allting från hyllan på en gång, det är ju lika bra. Om Aba ser lite trött ut så låtsas jag kasta ut någon liten grej genom sidoluckan och då blir det genast liv i henne. Vi har faktiskt riktigt roligt!
När jag har underhållit Aba en god stund blir jag alltid så sugen på välling. Det slår aldrig fel. Lelelelelelelel ropar jag, med tungan farandes från mungipa till mungipa. Mamma gör välling och jag dricker den i soffan. Ah. Gott. En liten mikropaus.
Man kan dock inte vila för länge, nu är det dags att gå ut. Jag brukar ropa på pappa, eller mamma, som jag kallar honom, eftersom pappa är ett mycket onödigt namn. (Ibland går jag ut ensam, då ropar mamma på pappa åt mig. Det funkar ju det med.) Honom tar jag med mig på en av följande utflykter: klättring på överbyggnaden, kullerbyttor på näten, bad från stegen eller helt enkelt en liten jolletur. Bianca brukar också hänga med, eller Bab som jag kallar henne eftersom Bianca … ja, ni fattar.
Vid frukosten har jag fullt sjå att upplysa mamma om att kaffet är varmt. Vi har liksom en procedur som hon gillar där jag pekar på kaffekoppen och säger varmt och hon upprepar varmt. Vi kör det ungefär tio gånger, på det viset vet jag ju att hon förstår. När det är klart brukar jag be att få smör och marmelad direkt i handen, eftersom jag inte äter bröd, men mamma (någon av dem) envisas med att lägga det på en brödbit ändå. Krångligt, om ni frågar mig.
Efter frukosten kollar jag alltid vad som finns i fruktnäten. Jag ber att få en apelsin eller banan, det är lika bra, eftersom jag har märkt att det försvinner frukt från näten!
Hyfsat mätt drar jag sedan med hela gänget in till stranden. De blir alltid lite rastlösa ombord och klockan är ju redan åtta! Dags att påbörja arbetet med att förflytta stranden! Nu när semestertiden närmar sig har jag emellertid kommit på mig själv med att allt oftare ta rast och bara ligga och flyta i vattenbrynet! Aah. Skönt att unna sig lite vila!
Tillbaka ombord ber jag att få en apelsin eller banan från fruktnäten, som sagt, det gäller att vara på hugget om man ska få ta del av frukten. Efter en överflödig vila är det lunchdags. Har jag tur så serveras det majskolvar, avocado eller gurka. Efter lunchen brukar jag titta till fruktnäten. Se! Jag visste det! Antalet frukter har redan minskat betänkligt! Jag tar så många jag får. Som sagt, det gäller att tänka på sig själv här!
Eftermiddagen brukar vi spendera på stranden. Det finns alltid lite kvar att flytta runt på och sen är det ju skönt, som sagt, att bara ligga och flyta i vattnet.
Ja, efter det är det dags för ännu en överflödig vila, lite matlagning, där jag har förtroendet att sitta med och upplysa om hur varmt det är i området kring spisen, dukning och såklart, middag.
Efter maten kontrollerar jag fruktnäten och, mycket riktigt! Mina farhågor besannas! Det är tomt! Imorgon måste jag ha ännu bättre koll på dessa fruktnät.
Monday, May 19, 2008
Och nu?
Vi kom hit till Georgetown för en dryg vecka sedan. Georgetown var ett mål och vi har nått det. Väl värt att glädjas över under några minuter. Det gjorde vi!
Kul, alltså, men vad gör vi nu? Under hela resan har vi undvikit att prata om framtiden. Faktiskt. Vi har inte ens tänkt på den nämnvärt. Vi bestämde tidigt att vi skulle spara det tänkandet och pratet till maj och Georgetown.
Och här var vi nu. Det gick förvånansvärt snabbt att lista alla alternativen när vi väl satte igång. Jag menar, ingen av oss hade ju tänkt på framtiden, ändå hade båda plötsligt en hel hoper vettiga förslag: Förvara båten på land i Georgetown (har visat sig omöjligt eftersom vi är för breda), förvara båten på land på Long Island (Bahamas, inte New York)((har visat sig omöjligt eftersom de inte har landförvaring av båtar trots att hemsidan meddelar motsatsen)), förvara båten i Kuba (kommer inte ihåg argumentet men vi droppade det förslaget), förvara båten i vattnet (för nervöst, orkansäsong är ändå orkansäsong), förvara båten på Long Island (New York, inte Bahamas)((våra vänner insisterade ett tag på detta, vi skulle få bo i deras fjällstuga i Vermont tills vi kom på något bättre))(((seriöst!))), att segla hem (kommer inte på frågan … men okej, släng iväg ett mail du, och kolla om någon vill hänga med dig, hahaha).
Och så vidare.
Vänta ett tag! Vilka alternativ har vi nu? Egentligen? Om vi torrförvarar båten här någonstans - ponera att vi hittar ett ställe som kan hysa oss - när ska vi då sälja den/utnyttja den/ta hem den?
Listan blev snabbt kortare. Och inom bara några dagar hade två frivilliga besättningsmän anmält att de gärna ville segla över Atlanten med kapten Anders. (Kapten och kapten, ha!)
Va? Vaddå svara dem? Om de ska komma eller ej? Inte vet jag! Köpa biljetter åt dem? Nu? Gah! Panik! Vilket stort beslut!
Anders är mellanchef och kan sin argumentationsläxa: Ni kan väl förresten också följa med? Det blir ju jättekul! (Och billigare än att skicka hem oss med flyg. Reds anm.) Kom igen! Åtminstone Alice kan väl få hänga med … Jo, så gör vi … Aaliiice!
Okej! Okej! Vänta lite. Lugn nu. (Uaaah! Hjääälp!) Bara jag slipper! Okej? Och barnen! Jag tar barnen! (Panik, panik.) Snälla, nej! Jag vägrar! Inte jag i en båt mitt på Atlanten. Hemska tanke! Aldrig. Kaaan inte du och de där killarna göra det utan oss? Snääälla! Och jag får flyga, med alla barnen. Please!
Okej, om du vill det så. Jag gör väl det. Då svarar jag dem att de kan boka biljetterna.
??
Jaha. Vad kan jag säga? Jag har nu stoppat ner mitt huvud i en sandhög. Nerifrån den sandhögen försöker jag titta efter hus till salu i Saltsjöbaden inflyttningsklara i juli. Jag ser mest sand. Och på natten drömmer jag om höga vågor.
Kul, alltså, men vad gör vi nu? Under hela resan har vi undvikit att prata om framtiden. Faktiskt. Vi har inte ens tänkt på den nämnvärt. Vi bestämde tidigt att vi skulle spara det tänkandet och pratet till maj och Georgetown.
Och här var vi nu. Det gick förvånansvärt snabbt att lista alla alternativen när vi väl satte igång. Jag menar, ingen av oss hade ju tänkt på framtiden, ändå hade båda plötsligt en hel hoper vettiga förslag: Förvara båten på land i Georgetown (har visat sig omöjligt eftersom vi är för breda), förvara båten på land på Long Island (Bahamas, inte New York)((har visat sig omöjligt eftersom de inte har landförvaring av båtar trots att hemsidan meddelar motsatsen)), förvara båten i Kuba (kommer inte ihåg argumentet men vi droppade det förslaget), förvara båten i vattnet (för nervöst, orkansäsong är ändå orkansäsong), förvara båten på Long Island (New York, inte Bahamas)((våra vänner insisterade ett tag på detta, vi skulle få bo i deras fjällstuga i Vermont tills vi kom på något bättre))(((seriöst!))), att segla hem (kommer inte på frågan … men okej, släng iväg ett mail du, och kolla om någon vill hänga med dig, hahaha).
Och så vidare.
Vänta ett tag! Vilka alternativ har vi nu? Egentligen? Om vi torrförvarar båten här någonstans - ponera att vi hittar ett ställe som kan hysa oss - när ska vi då sälja den/utnyttja den/ta hem den?
Listan blev snabbt kortare. Och inom bara några dagar hade två frivilliga besättningsmän anmält att de gärna ville segla över Atlanten med kapten Anders. (Kapten och kapten, ha!)
Va? Vaddå svara dem? Om de ska komma eller ej? Inte vet jag! Köpa biljetter åt dem? Nu? Gah! Panik! Vilket stort beslut!
Anders är mellanchef och kan sin argumentationsläxa: Ni kan väl förresten också följa med? Det blir ju jättekul! (Och billigare än att skicka hem oss med flyg. Reds anm.) Kom igen! Åtminstone Alice kan väl få hänga med … Jo, så gör vi … Aaliiice!
Okej! Okej! Vänta lite. Lugn nu. (Uaaah! Hjääälp!) Bara jag slipper! Okej? Och barnen! Jag tar barnen! (Panik, panik.) Snälla, nej! Jag vägrar! Inte jag i en båt mitt på Atlanten. Hemska tanke! Aldrig. Kaaan inte du och de där killarna göra det utan oss? Snääälla! Och jag får flyga, med alla barnen. Please!
Okej, om du vill det så. Jag gör väl det. Då svarar jag dem att de kan boka biljetterna.
??
Jaha. Vad kan jag säga? Jag har nu stoppat ner mitt huvud i en sandhög. Nerifrån den sandhögen försöker jag titta efter hus till salu i Saltsjöbaden inflyttningsklara i juli. Jag ser mest sand. Och på natten drömmer jag om höga vågor.
Pedagogen igen
Det är mitt på dagen och Anders kommer på något vis in på detta med väderstreck. Åhör honom gör några killar i fem- till åttaårsåldern.
- Listen, I am going to teach you a trick!
Alla lyssnar nyfiket. Ett hemligt trick!
- Like this you can always tell wich way is south!, fortsätter Anders, synbart upplivad av barnens entusiasm.
- Now, where is the sun?, frågar han vidare.
- Right above us, Sir.
- Eh, okay. But what if you stand like me.
Alla ställer sig huller om buller, med benen lätt särade och armarna längs sidorna.
- No, I mean facing the sun, fortsätter han tålmodigt.
- ?
- Anyway, where is your shadow then?
- Right under me, Sir!
- No, no. It is a little bit behind you too. See?
Killen tittar ner mellan sina ben, där skuggan mycket riktigt faller, men den buktar faktiskt ut med en liten huvudform bakom honom också, eftersom vi inte riktigt befinner oss exakt på ekvatorn.
En kille står vänd åt andra hållet. Och ytterligare en annan står i sidledd. De kollar upphetsat bakom sig, efter den utlovade skuggan.
- Where is my shadow, Sir? I have no shadow behind me. Of course, that is because I am faster than my shadow!
Den duktiga eleven med skuggan på rätt sida om sig börjar nu hoppa för att också slippa undan sin skugga.
- Okey.
Några svettdroppar syns på Anders överlepp. Dags att sammanfatta detta nu. Inga krumbukter, bara klartext.
- Well, when you are facing the sun at noon, then you are facing south. And where your shadow is, that is north.
- That is north Sir! I know that! And I am facing it! Look!
Killen som hela lektionspasset har stått vänd åt fel håll pekar ivrigt åt norr. Anders ger upp och vill byta ämne till fiske. En av killarna avbryter honom dock.
- What about that trick you were going to teach us? What was that about?
- Listen, I am going to teach you a trick!
Alla lyssnar nyfiket. Ett hemligt trick!
- Like this you can always tell wich way is south!, fortsätter Anders, synbart upplivad av barnens entusiasm.
- Now, where is the sun?, frågar han vidare.
- Right above us, Sir.
- Eh, okay. But what if you stand like me.
Alla ställer sig huller om buller, med benen lätt särade och armarna längs sidorna.
- No, I mean facing the sun, fortsätter han tålmodigt.
- ?
- Anyway, where is your shadow then?
- Right under me, Sir!
- No, no. It is a little bit behind you too. See?
Killen tittar ner mellan sina ben, där skuggan mycket riktigt faller, men den buktar faktiskt ut med en liten huvudform bakom honom också, eftersom vi inte riktigt befinner oss exakt på ekvatorn.
En kille står vänd åt andra hållet. Och ytterligare en annan står i sidledd. De kollar upphetsat bakom sig, efter den utlovade skuggan.
- Where is my shadow, Sir? I have no shadow behind me. Of course, that is because I am faster than my shadow!
Den duktiga eleven med skuggan på rätt sida om sig börjar nu hoppa för att också slippa undan sin skugga.
- Okey.
Några svettdroppar syns på Anders överlepp. Dags att sammanfatta detta nu. Inga krumbukter, bara klartext.
- Well, when you are facing the sun at noon, then you are facing south. And where your shadow is, that is north.
- That is north Sir! I know that! And I am facing it! Look!
Killen som hela lektionspasset har stått vänd åt fel håll pekar ivrigt åt norr. Anders ger upp och vill byta ämne till fiske. En av killarna avbryter honom dock.
- What about that trick you were going to teach us? What was that about?
Note to self (väl hemma igen)
Uppskatta din tvättmaskin/tvättstuga!
Ät inte bacon under kommande år.
Var glad att det är lite svalt väder ibland.
Tyck att allt boende över 42x23 fot är spatiöst.
Uppskatta fast mark. (Gå inte runt och parera gungningar som inte finns, du kommer bara att se full ut.)
Drick vatten.
Ät inte bacon under kommande år.
Var glad att det är lite svalt väder ibland.
Tyck att allt boende över 42x23 fot är spatiöst.
Uppskatta fast mark. (Gå inte runt och parera gungningar som inte finns, du kommer bara att se full ut.)
Drick vatten.
Wednesday, May 14, 2008
När familjesegling är som bäst
Att segla med trebarnsfamilj kan många gånger kännas som en mycket större utmaning än den mest strapatsrika havskappsegling eller intensiva bansegling. När det är tävling gäller ju egentligen bara en sak: Att försöka vinna!
Familjeseglingen innehåller liksom fler dimensioner. Kravställarna ombord har inte bara ett mål med själva seglandet. Det ska blåsa lagom mycket. Det ska gå fort, rakt, ljudlöst och inte gunga. Det ska kännas tryggt och säkert trots atlantens vågor. Absolut inga kraftiga väderomslag. Solen ska lysa på rätt sida om seglet. Det ska gå att bedriva skolarbete och lek under gång. Att gå på grund är inte ok liksom frystorkad mat. Allt inne och ute på båten ska fungera felfritt. När ankaret väl är i bör platsen vara bra för barn mellan ett och tio år + vuxna. Inte för långt eller kort från en paradisstrand som inte är för djup, grund eller ström. Ett plus i kanten är givetvis om det skulle finnas en restaurang eller glassbar på den öde ön. Det ska finnas obegränsat med sötvatten. Gissa hur länge 600 liter räcker? Just det jättekort. Att jag själv sedan så fort jag ser en annan båt som för segel i samma riktning som oss instinktivt börjar dra i alla tillgängliga trimlinor som en besatt gör givetvis utmaningen komplett. Tänk om det fanns en tävlingsform i ovan gren. Hur skulle vinnarna se ut och var skulle de komma ifrån?
En sak är dock säker. Att segla katamaran i Bahamas skulle vara en av de enklaste grenarna i familjecruising.
Familjeseglingen innehåller liksom fler dimensioner. Kravställarna ombord har inte bara ett mål med själva seglandet. Det ska blåsa lagom mycket. Det ska gå fort, rakt, ljudlöst och inte gunga. Det ska kännas tryggt och säkert trots atlantens vågor. Absolut inga kraftiga väderomslag. Solen ska lysa på rätt sida om seglet. Det ska gå att bedriva skolarbete och lek under gång. Att gå på grund är inte ok liksom frystorkad mat. Allt inne och ute på båten ska fungera felfritt. När ankaret väl är i bör platsen vara bra för barn mellan ett och tio år + vuxna. Inte för långt eller kort från en paradisstrand som inte är för djup, grund eller ström. Ett plus i kanten är givetvis om det skulle finnas en restaurang eller glassbar på den öde ön. Det ska finnas obegränsat med sötvatten. Gissa hur länge 600 liter räcker? Just det jättekort. Att jag själv sedan så fort jag ser en annan båt som för segel i samma riktning som oss instinktivt börjar dra i alla tillgängliga trimlinor som en besatt gör givetvis utmaningen komplett. Tänk om det fanns en tävlingsform i ovan gren. Hur skulle vinnarna se ut och var skulle de komma ifrån?
En sak är dock säker. Att segla katamaran i Bahamas skulle vara en av de enklaste grenarna i familjecruising.
Tuesday, May 13, 2008
Georgetown
Tillbaka på brottsplatsen! Inte platsen för själva mastbrottet, då för sex år sedan, men väl platsen till vilken vi sökte oss just därefter. Från Puerto Rico-graven, Atlantens största djup, till Exuma Docking Services i Georgetown, jordens grundaste marina. Men det var då det! (hem.passagen.se/fyren)
Den här gången seglade vi in en tidig fredagsmorgon. Rättare sagt, Alice och Anders lättade ankar klockan fyra på morgonen för att övriga i besättningen skulle få sova ut! Vid åtta gled vi in och ankrade precis utanför det lilla samhälle som alltså kallas Georgetown. Det är så kul att återse detta ställe. Typ målet med vår segling. Vår hemmahamn. Nu har vi varit runt och kollat in alla gamla välbekanta ställen, det mesta är sig likt. Och Siréns flagga hänger kvar på Chat ’n’ Chill!
Väl här ska vi lista ut vad vi ska göra härnäst. Förslag någon?
Den här gången seglade vi in en tidig fredagsmorgon. Rättare sagt, Alice och Anders lättade ankar klockan fyra på morgonen för att övriga i besättningen skulle få sova ut! Vid åtta gled vi in och ankrade precis utanför det lilla samhälle som alltså kallas Georgetown. Det är så kul att återse detta ställe. Typ målet med vår segling. Vår hemmahamn. Nu har vi varit runt och kollat in alla gamla välbekanta ställen, det mesta är sig likt. Och Siréns flagga hänger kvar på Chat ’n’ Chill!
Väl här ska vi lista ut vad vi ska göra härnäst. Förslag någon?
Rädslor 3
Privatägd ö. Men, vi har valt att ta fasta på vad vi hörde någon säga att någon hade hört att någon hade läst någonstans, nämligen att själva stränderna alltid är offentliga i Exumas, Bahamas. (Vi vill absolut inte kolla upp detta! Tänk om det inte stämmer!) Vi åkte alltså in till denna mycket fina strand. Vit sand. Rolig grottformation i korallklippan intill. Kokospalmer. Snäckskal. Hula hula-känsla. Öde.
Och djupa gropar? Hm. Lustigt att det kan bildas gropar bara sådär. Spår av något fyrbent djur? Nåja, strunt samma. Vi badade. Utforskade grottan. Fratte organiserade stenar, kokosskal, och snäckor efter sitt eget system (som ingen begriper sig på men kortfattat verkar gå ut på att de på land ska i vattnet och de i vattnet ska upp på land).
Efter en bra stund åkte vi ut till båten, hällde upp en drink i rådande hula hula-anda och pang. Två blodtörstiga hundar kom nedrusande från ingenstans. Sniffade runt som galningar i våra fotspår (som slutade ute i vattnet, haha!). Grävde sig för säkerhets skull neråt också (groparna!) för att försäkra sig om att det inte var en meter under sanden som vi stod och flinade. Flås, flås. Turister. Flås, flås. Det luktar turister. Flås.
Flämt!
Turistbroschyrliv
Det är mycket svårare att skriva om det som är härligt! Hur beskriver man vädret när det är som det är nu? Hur beskriver man ställena vi har varit på, eller seglingen dit, utan att drunkna i klichéer?
Äsch, klichékänsliga läsare hänvisas härmed till något annat inlägg eller någon annan blogg.
Nummer ett: fina vädret. Väderleksrapporterna som vi uppmärksamt lyssnar på via vhf:n handlar inte längre bara om kraftig vindstyrka, jobbig våghöjd och small craft causion utan beautiful weather alternativt pleasant weather, high preassure, very weak cold front, sunny and warm och fem till femton knops vind (lite lite tycker vissa). Vädret är med andra ord mycket vackert just nu.
Nummer två: trevliga lokalbefolkningen. Måndag på Little Farmers Cay: Alice och Bianca åker med Margaux och hennes mamma för att måla gouache på stranden. Jag, Anders och Carl Bertil åker in till bryggan för att slänga sopor och kolla runt lite. Välkomstkommittén står redo! Sex killar i åldrarna fem till tolv år. För att öppna för dialog frågar Anders om de kan fiska. ”Kan du simma Sir?”, blir motfrågan som effektivt gör slut på eventuella tvivel om dessa killars vattenvana och alltså underförstått ger oss svaret ”jag kunde typ fiska innan jag kunde gå”. De visade sig vara bland de roligaste och mest välartade barn jag någonsin träffat! Vilka rappa tungor! Vilken självdistans! Vilken humor!
Tre av dem ger oss en rundvandring till öns stoltheter (enligt unga grabbar): landningsbanan (där sitter två tjugoåriga jamaicaner och väntar på flyget som ska komma klockan 14.15)((det gör det inte)), norra stranden (den finaste!) och byns bästa brödbagerska (she makes the best soft bread in the Bahamas).
Efter ett par timmar sammanstrålar vi med Alice och Bianca. För sexåringa killen (vitt linne på bilden) är det kärlek vid första ögonkastet. ”Sweet!” går han runt och nickar för sig själv, och han kan inte sluta titta på Bianca. Sen dröjer det inte många minuter innan de leker som om de känt varandra för alltid. Lokalbefolkningen är med andra ord mycket härlig!
Nummer tre: fantastiska stränderna. Kan man någonsin få nog av vita sandstränder med kokospalmer på, omgivna av gin clear water? Rudder Cut Cay, Leaf Cay, Black Cay. Helt otroliga ställen! Tack vare att vi seglar katamaran och bara sticker 4,3 fot så kan vi nå ställen som är för grunda och svåråtkomliga för en vanlig segelbåt. Vill vi kan vi alltid hitta en underbar strand utan en människa i sikte.
Vi lever i en vykortsvacker tillvaro just nu och det känns mycket bra.
What goes around comes around
Vi var på en strand där en del skräp hade flutit iland. Jag fick för mig att städa! Sagt och gjort. I en uppspolad gammal plastback samlade jag både det ena och det andra; en trasig boll, en flipp-floppsandal, två ölflaskor, en bit fiskenät, ett plaströr och så vidare. Jag stod som bäst och drog i en sprucken fender som halvt hade grävts ner i sanden när jag fick en plötslig ingivelse att sluta med det.
Någonting sa mig att det kanske ändå inte var en fender. Anders, som på håll iakttog mitt fåfänga försök att städa upp, sa: ”Är inte det där en hummer?” (Han hade inte sina linser på sig.)
Då såg jag det. Jag hade stått och dragit i en hajkäft. En uttorkad haj låg begravd med buken uppåt!
När jag, efter att ha sköljt av handen femtielva gånger, grävde upp detta hajkadaver (för att stilla barnens nyfikenhet, enbart) med hjälp av en lång stör så spred sig den värsta stank man kan tänka sig över stranden och vi var tvungna att åka hem.
Detta är hämnden för att jag lät hajsugaren äta ihjäl sig på en klädnypa. Hoppas det räcker. Kvitt?
Någonting sa mig att det kanske ändå inte var en fender. Anders, som på håll iakttog mitt fåfänga försök att städa upp, sa: ”Är inte det där en hummer?” (Han hade inte sina linser på sig.)
Då såg jag det. Jag hade stått och dragit i en hajkäft. En uttorkad haj låg begravd med buken uppåt!
När jag, efter att ha sköljt av handen femtielva gånger, grävde upp detta hajkadaver (för att stilla barnens nyfikenhet, enbart) med hjälp av en lång stör så spred sig den värsta stank man kan tänka sig över stranden och vi var tvungna att åka hem.
Detta är hämnden för att jag lät hajsugaren äta ihjäl sig på en klädnypa. Hoppas det räcker. Kvitt?
Samvete
Liksom alla vettiga föräldrar så lär vi barnen att vara rädda om naturen. Förutom det vanliga så måste man här dessutom tänka på att 1. hålla ordning på sakerna på däck så att de inte åker i sjön och 2. inte mata vilda djur eller fiskar eftersom de då kanske vänjer sig vid att bli matade och sedan lämnas vind för våg (syndrom sommarkatt).
Den snälla gamla trollpackan på båten framför fick oss att helt glömma regel nummer två. Hon visade hur hon slängde i skinkbitar och den fulaste fisk man kan tänka sig kom ända upp till ytan för att glufsa i sig. En två meter lång hajsugare med överdimensionerad underkäke. Vi var förtrollade! Fy vad kul det var!
Med hjälp av chips och kalkon fick vi den så småningom att flytta över till vår båt (under menar jag). Det var roligt att sitta vid badstegen och slänga i saker som flöt eftersom den kom så nära då. Alice höll en skål med macaroni and cheese precis under ytan och den kom och åt ur skålen!
Morgonen därpå var vi spända på om vår nya vän var kvar. Carl Bertil slängde i en bit knäckebröd och vi väntade. Så från ingenstans kom den plötsligt farande. Glufs! Gissa om Carl Bertil också tyckte att detta var spännande! ÖÖh! ÖÖh!
Till sist började det kännas olustigt. Tänk om hajsugare är överkänsliga mot gluten? Kalkon är väl inte särskilt naturligt för en fisk att äta? Vi avbröt matandet. Barnen tog farväl av sin vän och åkte in till stranden, jag var kvar för att städa båten.
Trots att samvetet hade börjat bryta igenom förtrollningen kunde jag inte låta bli att skrapa ur gröttallrikarna över däck. Den såg så glad ut! Tycker du om gröt lilla vän? Vänta, här kommer lite mer, med socker på! Nej nu måste jag verkligen sluta. Adjö lilla stora fula fisk.
Jag spolade av sittbrunnen med en hink vatten och, åh nej! Två klädnypor for i! Hajsugaren var snabbt framme för att se vad jag nu hade för läckerheter att erbjuda. Nej, nej, nej. Inte dem! Det är inte mat förstår du! Usch. Tvi. Inte äta, inte äta inte ätainteätainte snällasnällaintedom!
Han nosade på den ena. Tog ett varv. Nosade på den andra. Såjasåja uschuschusch. Simma bort nu i stället. Schas!
Glufs!
Neej! Spotta ut den! Inte i munnen! Tvi! Farligt! Urk!
För sent.
Denna hajsugare syntes inte mera till. Jag fick sådan ångest att jag gick in. Men sen gick jag ut igen och i ren desperation slängde jag i en sista brödbit. Ingen hajsugare. Ingen hajsugare.
Förlåt.
Snorkling
Ah, underbara undervattensvärld! Här kanske det finns lite roliga fiskar att titta på! Fast det verkar förfärligt tomt om man tittar ner i vattnet från jollen … Nåja. På med fenor och cyklop och hoppa i!
I samma ögonblick som man stoppar ansiktet under vattenytan så är de där! 200 klonade sergeant major med sina hungriga pussmunnar och anklagande pepparkornsögon. Tio centimeter framför en! Åh, hoppsan! Kolla fiskar! Kul va? Simma, simma … Titta de följer efter … Eh gulligt! Sprattla, sprattla … Men vad f-n. Sluta härmas! Stick någon egen stans! Man paddlar på för allt vad simfötterna bär! Man sneglar bakåt. Skönt. De försvann.
Och man vänder sig framåt igen för att fortsätta sin underbara upptäcktsfärd under vattnet. GAAAH! Var kom de ifrån!? 200 pussmunnar öppnas och stängs i takt. 400 pepparkornslika fiskögon stirrar! Oräkneligt antal svarta och gula ränder hypnotiserar en och man simmar tillbaka, kravlar upp i jollen. Åker hem.
I samma ögonblick som man stoppar ansiktet under vattenytan så är de där! 200 klonade sergeant major med sina hungriga pussmunnar och anklagande pepparkornsögon. Tio centimeter framför en! Åh, hoppsan! Kolla fiskar! Kul va? Simma, simma … Titta de följer efter … Eh gulligt! Sprattla, sprattla … Men vad f-n. Sluta härmas! Stick någon egen stans! Man paddlar på för allt vad simfötterna bär! Man sneglar bakåt. Skönt. De försvann.
Och man vänder sig framåt igen för att fortsätta sin underbara upptäcktsfärd under vattnet. GAAAH! Var kom de ifrån!? 200 pussmunnar öppnas och stängs i takt. 400 pepparkornslika fiskögon stirrar! Oräkneligt antal svarta och gula ränder hypnotiserar en och man simmar tillbaka, kravlar upp i jollen. Åker hem.
Sunday, April 27, 2008
Nu
Vi sitter i en bar på bryggan i Staniel Cay, dricker Fanta och bloggar. Runt bryggan simmar nurse sharks och rockor i väntan på fiskrens. Imorse snorklade jag och Anders i Thunderball Grotto och jag fick äntligen spela bondbrud. (Alice och Bianca har också simmat där. Modigt!) Under tiden var barnen ombord på Fandango och fick stekt toast med smör och sirap.
På dagens schema står att Anders eller jag kanske ska hinna jogga. Eller inte. Då gör vi det nån annan dag. Bara det inte känns för stressigt. /K.
Bakom kulisserna
Knott. I synnerhet jag men även Calle Berra är favoriter hos dessa vedervärdiga varelser. Ingenting hjälper. Jo, stark vind verkar förvirra dem. Jag har alltså, mot alla odds, kommit att föredra stark vind.
Mat. Hur mycket kan man variera bacon?
Hygien. Överallt vatten. Man badar och badar, och ändå … Tur att det inte är doftfoto. Jag längtar mycket efter en varm sötvattendusch där man får SLÖSA.
Hemlängtan. Nya buddies i all ära … Vi saknar er därhemma!
Bråk. Kom igen! Vi är fem personer som är tillsammans 24/7! /K.
Mat. Hur mycket kan man variera bacon?
Hygien. Överallt vatten. Man badar och badar, och ändå … Tur att det inte är doftfoto. Jag längtar mycket efter en varm sötvattendusch där man får SLÖSA.
Hemlängtan. Nya buddies i all ära … Vi saknar er därhemma!
Bråk. Kom igen! Vi är fem personer som är tillsammans 24/7! /K.
Fånga dagen
Sånt som inte fastnar på kort.
Calle Berra har däckat i bärstolen som Anders bär på ryggen, under vår inte så långa trecking-promenad på Waderick’s Wells. Vi låter honom sova vidare på en handduk på stranden. Han ligger utspridd över hela handduken, fullkomligt avspänd. Det är skugga, en lätt bris som svalkar, fågelsång. Jag sitter bredvid och tittar ut över vattnet. Alice, Bianca och Anders har hittat lånekajaker och de vispar frenetiskt med paddlarna för att komma framåt, mot strömmen som är ganska stark. När jag tittar på Calle Berra igen så har en liten ödla smugit sig fram och nosar på hans hand. Carl Bertil slår upp ögonen, blinkar yrvaket ett par gånger. Det tar en liten stund innan han förstår var han är. Men så reser han sig och sticker efter ödlan upp mot buskaget. ”Ööh, ööh, ööh!!”
Den kvällen har vi knytkalas på stranden tillsammans med fem andra båtars besättningar. Bianca är rastlös och står och tjatar om vad olika lekar och sporter heter på engelska. Jag svarar avmätt. Nästa gång jag tittar upp så har hon fått med sig ett ansenligt gäng vuxna på kull, springtävling, längdhopp och herre på täppan ute på flotten. Alla skrattar. Och flåsar! Och skrattar igen. Och blöter ner sig. Hon är ett sånt energiknippe!
Alice har hittat en bit drivved och en kolbit från en gammal eldhärd. Hon sitter koncentrerat och arbetar. Innan man vet ordet av så har hon skissat en segelbåt på träbiten. Nu ligger litet ett konstverk på stranden på Waderick’s Wells för alla att beskåda. /K.
Calle Berra har däckat i bärstolen som Anders bär på ryggen, under vår inte så långa trecking-promenad på Waderick’s Wells. Vi låter honom sova vidare på en handduk på stranden. Han ligger utspridd över hela handduken, fullkomligt avspänd. Det är skugga, en lätt bris som svalkar, fågelsång. Jag sitter bredvid och tittar ut över vattnet. Alice, Bianca och Anders har hittat lånekajaker och de vispar frenetiskt med paddlarna för att komma framåt, mot strömmen som är ganska stark. När jag tittar på Calle Berra igen så har en liten ödla smugit sig fram och nosar på hans hand. Carl Bertil slår upp ögonen, blinkar yrvaket ett par gånger. Det tar en liten stund innan han förstår var han är. Men så reser han sig och sticker efter ödlan upp mot buskaget. ”Ööh, ööh, ööh!!”
Den kvällen har vi knytkalas på stranden tillsammans med fem andra båtars besättningar. Bianca är rastlös och står och tjatar om vad olika lekar och sporter heter på engelska. Jag svarar avmätt. Nästa gång jag tittar upp så har hon fått med sig ett ansenligt gäng vuxna på kull, springtävling, längdhopp och herre på täppan ute på flotten. Alla skrattar. Och flåsar! Och skrattar igen. Och blöter ner sig. Hon är ett sånt energiknippe!
Alice har hittat en bit drivved och en kolbit från en gammal eldhärd. Hon sitter koncentrerat och arbetar. Innan man vet ordet av så har hon skissat en segelbåt på träbiten. Nu ligger litet ett konstverk på stranden på Waderick’s Wells för alla att beskåda. /K.
Thursday, April 24, 2008
Waderick Wells
Hejsan hoppsan! Det finns många vackra öar i Bahamas, men denna platsar lätt på topp tio. Sitter nu ute i sittbrunnen, det är kolsvart och havet dånar utanför. Idag har vi nog haft vår bästa snorkling då vi sett hummer, grouper, parrot fish och en massa annat. Typiskt att vi är i ett naturreservat där jag inte får fiska. /A.
Tuesday, April 22, 2008
Vänner
Vi har anpassat oss snabbt och blivit sådana som dyker på och börjar prata med alla vi möter, som ser det minsta intressanta ut. Så gör båtfolket här, utsvultna som de är på kontakter utanför den egna besättningen. Och även vi alltså. Har någon barn är lyckan total, då måste man nästan bjuda ombord vederbörande redan i andra meningen. Naturligtvis träffar man minst sagt intressanta människor på det viset.
De första vi mötte hette Donna, David och Margaux. Donna är någonstans i sena fyrtioåldern, David sextio någonting och Margaux elva. Deras båt Fandango är en Bristol 48. Vi låg som bojgrannar i Las Olas Marina i Fort Lauderdale.
Själva mötet ägde rum i marinans konferensrum, där fanns nämligen en tv, nätkabel och ett stillaliggande golv med heltäckningsmatta som Fratte faktiskt tog sina första steg på, precis ett år gammal. Vädret var inget vidare så det blev många dagar i konferensrummet med lek, pyssel och tv-tittande, och långa kvällar ombord med vin och babbel.
Till vardags bor familjen Z-D på Manhattan och de började sin seglats i december, alltså ända uppifrån New York. Precis som vi var de på väg till Bahamas och vi bestämde att vi skulle träffas där.
Efter en intensiv vecka lämnade vi våra nyfunna vänner och stack ner till Miami. De hade problem med sin generator och behövde stanna ett tag till för att fixa med den.
Efter sju veckor mailade vi besättningen på Fandango för att höra var de befann sig. En dryg vecka gick och vi hörde ingenting från dem. Så en vacker dag, när vi låg ankrade precis utanför en villa med sjötomt i Nassau (där har vi nämligen upptäckt att vi kommer åt någon stackares trådlösa, olåsta nätverk) så hade vi på vår vhf (vilket vi nästan aldrig har!) och hörde: ”Nassau Harbour Control, Nassau Harbour Control, this is Fandango.”
Vi fick eld i baken och sprang upp med kikare på däck. Jo, Alice var säker på att hon såg dem långt i fjärran! Efter att ha blivit godkända av Harbour Control hörde vi hur de försökte anropa Yacht Haven utan att riktigt lyckas. Härvidlag var vi övertygade om att det var våra vänner och vi anropade dem! Anders åkte till och med med jollen för att möta upp och lotsa dem till vårt ankringsställe. Det var ett glatt återseende!
Nu har vi hängt ihop under en lika intensiv vecka och befinner oss tillsammans på Norman’s Cay. I eftermiddag ska vi fortsätta söderut ihop, nästa stopp Shroud Cay. /K.
Vem är jag?
Favoritmat: majskolvar. Sedan kommer avocado, apelsin, banan, äpple, morot, oliver, torkade aprikoser, russin, gurka och pommes frites på plats två till tolv.
Farkost som imponerar: flygplan.
Favoritsysselsättning: gå. På stranden helst, men brygga och båt är också okej. Jag har ingenting emot att bära flytväst!
Blir ledsen om: någon åker iväg i jollen utan mig, annars glad som en tok!
Saturday, April 19, 2008
Ny diet
Anders har återigen fått för sig att vi ska fiska. Han har köpt nya drag och rullar till de två kastspöna som finns ombord och testat att rigga dem på olika ställen. Ett metspö finns också. Framme på däck ligger numera dessutom: en stav med öglor som man håller fast/stryper fisken med, en jättehåv, handskar, kniv, hink och sist men inte minst manualen ”Fishing For Dummies”.
”… att VI ska fiska” läses förresten ”barnen ska lära sig att dra sitt strå till stacken”. Följaktligen: Idag skulle Anders lära Alice meta.
”Men vad f-n! Du har ju inget agn på kroken!” utbrister han (den verkliga pedagogen i familjen) efter att hon stått och viftat med metspöt i spat i tio minuter.
”Men pappa, jag vill inte ha någon fisk …” försöker Alice. ”Jag tycker synd om dem!”
”Äsch! Trams! Nu ska du ta knäckebröd och tugga på det och sen knåda ihop det till en boll och sätta som bete. Be mamma om knäckebröd nu.”
”Knäckebröd? Vilka fiskar här äter knäckebröd?”
”Nä, okej då. Då får vi ta tonfisk!”
Den konserverade tonfiskbiten faller isär innan den når vattenytan. Alice försöker pliktskyldigast med en torkad aprikos. Ingen fisk. Såklart! Efter ytterligare tio minuter suckar hon:
”Jag tror att man måste ha tålamod för det här. Pappa jag slutar meta nu.” Och sen:
”Bianca! Kom! Det är din tur att fiska!”
Senare under dagens seglingsetapp står ett kastspö med senaste superduperdraget i fiskespöhållaren på akterspegeln. Anders har noga pluggat in vad han ska göra om något hugger. Alice får styra båten, tillfälligt avstängd från fisket som hon är. Anders avstår från att rulla ut focken eftersom fiskarna antagligen aldrig skulle hinna ikapp oss om vi var fullriggade. Och det är ingen liten uppoffring det. Men han är stolt.
”Nu ska vi ha grillad fisk till middag!”
”Men Anders …”
”Ja men nu kommer det verkligen att nappa! Vad ska jag annars hitta på till middag ...?”
”Du hittar ju aldrig annars på vad vi ska ha till middag, så det ordnar sig nog …”
Vi åt pasta med skinksås.
(Och jag har köpt omega 3-kapslar om uti fall att …) /K.
”… att VI ska fiska” läses förresten ”barnen ska lära sig att dra sitt strå till stacken”. Följaktligen: Idag skulle Anders lära Alice meta.
”Men vad f-n! Du har ju inget agn på kroken!” utbrister han (den verkliga pedagogen i familjen) efter att hon stått och viftat med metspöt i spat i tio minuter.
”Men pappa, jag vill inte ha någon fisk …” försöker Alice. ”Jag tycker synd om dem!”
”Äsch! Trams! Nu ska du ta knäckebröd och tugga på det och sen knåda ihop det till en boll och sätta som bete. Be mamma om knäckebröd nu.”
”Knäckebröd? Vilka fiskar här äter knäckebröd?”
”Nä, okej då. Då får vi ta tonfisk!”
Den konserverade tonfiskbiten faller isär innan den når vattenytan. Alice försöker pliktskyldigast med en torkad aprikos. Ingen fisk. Såklart! Efter ytterligare tio minuter suckar hon:
”Jag tror att man måste ha tålamod för det här. Pappa jag slutar meta nu.” Och sen:
”Bianca! Kom! Det är din tur att fiska!”
Senare under dagens seglingsetapp står ett kastspö med senaste superduperdraget i fiskespöhållaren på akterspegeln. Anders har noga pluggat in vad han ska göra om något hugger. Alice får styra båten, tillfälligt avstängd från fisket som hon är. Anders avstår från att rulla ut focken eftersom fiskarna antagligen aldrig skulle hinna ikapp oss om vi var fullriggade. Och det är ingen liten uppoffring det. Men han är stolt.
”Nu ska vi ha grillad fisk till middag!”
”Men Anders …”
”Ja men nu kommer det verkligen att nappa! Vad ska jag annars hitta på till middag ...?”
”Du hittar ju aldrig annars på vad vi ska ha till middag, så det ordnar sig nog …”
Vi åt pasta med skinksås.
(Och jag har köpt omega 3-kapslar om uti fall att …) /K.
Tuesday, April 15, 2008
Här har vi varit och lite foton
Det finns fler foton och lite kartbilder där vi har varit här. Du behöver klicka på bilden ovanför för att kunna se siffrorna som visar var vi varit.
Alice och Biancas djurdokumentation 4
Atlantis (fiskar på akvarium)
Goliath grouper
Grouper är en jättestor fisk. Den är två meter lång. Och den kan väga 500 kilo. Vi såg den på Atlantis. Atlantis är ett sagoslott ser det ut som. Fast det är hotell, shopping och det här nöjesakvariet vi var på.
Manta - Manta är jättestor den vi såg var fem meter bred dom största kan bli stora som försegel. dom gillar djupt vatten men ligger ofta och svävar vid vattenytan. Apropå det så fick jag en våtdräkt som värmer och är skön om man gör ett magplask.
Goliath grouper
Grouper är en jättestor fisk. Den är två meter lång. Och den kan väga 500 kilo. Vi såg den på Atlantis. Atlantis är ett sagoslott ser det ut som. Fast det är hotell, shopping och det här nöjesakvariet vi var på.
Manta - Manta är jättestor den vi såg var fem meter bred dom största kan bli stora som försegel. dom gillar djupt vatten men ligger ofta och svävar vid vattenytan. Apropå det så fick jag en våtdräkt som värmer och är skön om man gör ett magplask.
Eleuthera
Eleuthera var på det hela taget en surrealistisk upplevelse.
Först ön, samhället och gattet som hette The Current och verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det var så sjukt strömt! Som en fors!
Sedan Spanish Wells, en ort på en mindre ö bredvid själva Eleuthera där befolkningen är vit och djupt kristen. Hamninloppet var som en slarvigt utgrävd kanal. Sandgrund här och var. De rikaste hummerfiskargubbarna bor här och byn ser ut som ett dockhuslandskap. Små pastelliga hus längs en lång kaj. Ett pleasentville. Samhället har lyckats hålla sig avskärmat från övriga Eleuthera, och övriga världen med vad det verkade. Vi åt middag på en snack bar, faktiskt de sämst smakande hamburgarna någonsin i Bahamas. Ingen öl fick de sälja heller, byn har en mycket restriktiv alkoholpolitik. Ironiskt nog kom det in säkert sju killar i följd, med typ tio minuters mellanrum och köpte staplar med ciggpaket, efter att högt och ljudligt ha parkerat sina trimmade, höjda, flames-stripade golfbilar en centimeter från trappan utanför.
Hatchet Bay blev nästa stopp. Inloppet till detta Hurricane Hole var overkligt smalt. Trettio meter brett och med branta korallklippor på båda sidor. Det var bara att sikta och gasa och hålla tummarna! Hatchet Bays slogan lyder The Safest Hurricane Hole In The Whole Country. Och det stämde. Ända tills för några år sen när en orkan slog till och båtarna i Hatchet Bay blev till kaffeved! Vilken ironi. I en gammal guidebok läste vi om en levande marina som höll på att utöka, party på helgerna, fart och fläkt. Det som fanns kvar var ett rostigt kranbåtsvrak, ett katamaranvrak, ett fiskebåtsvrak, en övergiven brygga med en sönderfallen tvättstuga. Man fick känslan av att vara i en riktig spökhamn.
Intill Hatchet Bay låg Alice Town. Första kvällen hittade vi en lekplats. Innan vi ens var framme kom ett tiotal fantastiskt välartade flickor i åldrarna sex till 14 år mot oss och tog Fratte med sig. Sedan lekte de med honom i 45 minuter. Han var i himmelriket! Lika många killar fanns i parken men istället för att passa bebisar gjorde de saltomortaler från gungorna samtidigt som de härmade vad vi sa på svenska. Tio små mörka svenska kocken på gungor! Underbart.
Dagen efter sökte vi strand. (Se Mot bättre vetande.) Efter det misslyckade försöket på ostsidan hittade vi en vykortslik liten långgrund, barnvänlig, vindstilla strand mitt i byn! Som inklippt i ett collage! Och ingen vi frågat hade brytt sig om att nämna denna strand, 300 meter från hamnen.
Sista natten väcktes vi av att någonting knakade. Det är alltid mycket som låter på en båt men man lär sig snabbt att urskilja ljud som inte riktigt hör till. Klockan var omkring halv sex och Anders stack upp huvudet genom luckan för att kolla vad som lät. Ett helt hus stod i lågor! Rakt innanför oss, där vi låg på boj. Anders slog 911 och fick höra att hjälp redan var på väg. Det var så overkligt och obehagligt att bara sitta där och se allt gå åt pipsvängen för någon. Kolsvart natt runtomkring. Inferno mitt i. Vi var glada att det låg vatten mellan oss och elden. Efter 40 minuter kom brandbilarna och elden var ganska snart släckt.
Vi lämnade Hatchet Bay och Eleuthera, ankrade en natt vid The Current igen för att sedan segla ner till Rose Island och Nassau. /K.
Först ön, samhället och gattet som hette The Current och verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det var så sjukt strömt! Som en fors!
Sedan Spanish Wells, en ort på en mindre ö bredvid själva Eleuthera där befolkningen är vit och djupt kristen. Hamninloppet var som en slarvigt utgrävd kanal. Sandgrund här och var. De rikaste hummerfiskargubbarna bor här och byn ser ut som ett dockhuslandskap. Små pastelliga hus längs en lång kaj. Ett pleasentville. Samhället har lyckats hålla sig avskärmat från övriga Eleuthera, och övriga världen med vad det verkade. Vi åt middag på en snack bar, faktiskt de sämst smakande hamburgarna någonsin i Bahamas. Ingen öl fick de sälja heller, byn har en mycket restriktiv alkoholpolitik. Ironiskt nog kom det in säkert sju killar i följd, med typ tio minuters mellanrum och köpte staplar med ciggpaket, efter att högt och ljudligt ha parkerat sina trimmade, höjda, flames-stripade golfbilar en centimeter från trappan utanför.
Hatchet Bay blev nästa stopp. Inloppet till detta Hurricane Hole var overkligt smalt. Trettio meter brett och med branta korallklippor på båda sidor. Det var bara att sikta och gasa och hålla tummarna! Hatchet Bays slogan lyder The Safest Hurricane Hole In The Whole Country. Och det stämde. Ända tills för några år sen när en orkan slog till och båtarna i Hatchet Bay blev till kaffeved! Vilken ironi. I en gammal guidebok läste vi om en levande marina som höll på att utöka, party på helgerna, fart och fläkt. Det som fanns kvar var ett rostigt kranbåtsvrak, ett katamaranvrak, ett fiskebåtsvrak, en övergiven brygga med en sönderfallen tvättstuga. Man fick känslan av att vara i en riktig spökhamn.
Intill Hatchet Bay låg Alice Town. Första kvällen hittade vi en lekplats. Innan vi ens var framme kom ett tiotal fantastiskt välartade flickor i åldrarna sex till 14 år mot oss och tog Fratte med sig. Sedan lekte de med honom i 45 minuter. Han var i himmelriket! Lika många killar fanns i parken men istället för att passa bebisar gjorde de saltomortaler från gungorna samtidigt som de härmade vad vi sa på svenska. Tio små mörka svenska kocken på gungor! Underbart.
Dagen efter sökte vi strand. (Se Mot bättre vetande.) Efter det misslyckade försöket på ostsidan hittade vi en vykortslik liten långgrund, barnvänlig, vindstilla strand mitt i byn! Som inklippt i ett collage! Och ingen vi frågat hade brytt sig om att nämna denna strand, 300 meter från hamnen.
Sista natten väcktes vi av att någonting knakade. Det är alltid mycket som låter på en båt men man lär sig snabbt att urskilja ljud som inte riktigt hör till. Klockan var omkring halv sex och Anders stack upp huvudet genom luckan för att kolla vad som lät. Ett helt hus stod i lågor! Rakt innanför oss, där vi låg på boj. Anders slog 911 och fick höra att hjälp redan var på väg. Det var så overkligt och obehagligt att bara sitta där och se allt gå åt pipsvängen för någon. Kolsvart natt runtomkring. Inferno mitt i. Vi var glada att det låg vatten mellan oss och elden. Efter 40 minuter kom brandbilarna och elden var ganska snart släckt.
Vi lämnade Hatchet Bay och Eleuthera, ankrade en natt vid The Current igen för att sedan segla ner till Rose Island och Nassau. /K.
Mot bättre vetande
Kan man?
Kan man bada i solnedgången?
Anders låg i och simmade, jag stod på däck och såg hajfenan dyka upp och dyka ner, tio meter från båten. Jag påkallade Anders uppmärksamhet genom att busvissla (vad betyder det för hajar?) och han kom upp, flinade, och konstaterade att hajar jagar i skymningen. Visste han det hela tiden?
Kan man leka med oljetankers?
Vi åkte in i Freeports hamn, en stor oljehamn på Grand Bahama, närmare bestämt så är deras huvudnäring att vara oljereservlager åt USA. Detta var på kvällen, det vill säga i rusningstrafik men efter mörkrets inbrott. Där ville vi kolla runt lite, kanske hitta en bit mat och slå ihjäl en timme eller två innan det var dags att nattsegla ner till Berries. Inga båtar var under tvåhundra meter långa. Vi var i fenderstorlek! Vi snurrade runt ett par varv, Johan höll utkik efter ett gatukök.(!?) Sedan kom det som vi borde ha väntat oss: En oljetanker anropade oss å det bestämdaste på vhf ”You small sailing vessel! You have no right! Go to the left as fast as you can!” Vi lydde.
Kan en liten familj på fem personer äta upp en ”family size bucket” med friterade kycklingdelar på KFC?
Jag beställde lite mat på Kentucky Fried Chicken. Förutom en åttaliters hink med kyckling fick man: potatismos OCH pommes frites, dipsås, majskolvar och två liter Pepsi. En tvåhundrapersoners familj hade inte klarat att äta upp allt.
Kan man låta Fratte prova Coca Cola bara en gång och sen ge honom juice istället?
Nej.
Kan man bada på den vilda ostsidan av Eleuthera?
Vi hade hört talas om fantastiska stränder med rosa sand. Vi gick tvärsöver Eleuthera. En promenad på tre kilometer. Landskapet blev mer och mer öde. Det var mitt på dagen och mycket varmt.
Halvvägs passerade vi en sensationellt stor anläggning med dieselgeneratorer som försörjde hela Alice Town med el. Sedan följde en inhägnad med getter, en skrottipp, en odling av något slag och ett sandtag. Sista biten fick vi klättra över en sandvall som var tio meter hög, för att rutscha ner på andra sidan.
Stranden var mycket skräpig. Sanden var mycket vitbeige. Vågorna var höga. Underströmmarna var mycket kraftiga. Vi lät oss överspolas av någon våg eller två, åt matsäck och gick tillbaka.
Kan man shoppa här nånstans?
Efter en god middag på restaurang hoppade jag och Angelica in i en taxi för att åka till Nassaus största shopping mall. Enligt servitören var den öppen till nio och enligt taxichauffören fanns där minst 50 butiker av välkänd art. Det räckte som underlag, detta var vi tvungna att se! Samme taxichaufför varnade oss dock för att det var minst 25 minuter bilfärd dit och klockan var då fem i åtta. Klockan åtta precis rullade vi in på parkeringen, (det visade sig vara promenadavstånd från restaurangen!) dealade till oss att taxin skulle vänta i en timme och skuttade in genom main entrance. Allt var tvärstängt. Modstulna gick vi ändå runt och kände på dörrar. Stängt. Det kändes nästan bara bra att hela gallerian, om nu något hade varit öppet, hade varit en grym besvikelse. Två butiker kände vi igen namnet på. Så, tillbaka ut till taxin för att åka hem. /K.
Kan man bada i solnedgången?
Anders låg i och simmade, jag stod på däck och såg hajfenan dyka upp och dyka ner, tio meter från båten. Jag påkallade Anders uppmärksamhet genom att busvissla (vad betyder det för hajar?) och han kom upp, flinade, och konstaterade att hajar jagar i skymningen. Visste han det hela tiden?
Kan man leka med oljetankers?
Vi åkte in i Freeports hamn, en stor oljehamn på Grand Bahama, närmare bestämt så är deras huvudnäring att vara oljereservlager åt USA. Detta var på kvällen, det vill säga i rusningstrafik men efter mörkrets inbrott. Där ville vi kolla runt lite, kanske hitta en bit mat och slå ihjäl en timme eller två innan det var dags att nattsegla ner till Berries. Inga båtar var under tvåhundra meter långa. Vi var i fenderstorlek! Vi snurrade runt ett par varv, Johan höll utkik efter ett gatukök.(!?) Sedan kom det som vi borde ha väntat oss: En oljetanker anropade oss å det bestämdaste på vhf ”You small sailing vessel! You have no right! Go to the left as fast as you can!” Vi lydde.
Kan en liten familj på fem personer äta upp en ”family size bucket” med friterade kycklingdelar på KFC?
Jag beställde lite mat på Kentucky Fried Chicken. Förutom en åttaliters hink med kyckling fick man: potatismos OCH pommes frites, dipsås, majskolvar och två liter Pepsi. En tvåhundrapersoners familj hade inte klarat att äta upp allt.
Kan man låta Fratte prova Coca Cola bara en gång och sen ge honom juice istället?
Nej.
Kan man bada på den vilda ostsidan av Eleuthera?
Vi hade hört talas om fantastiska stränder med rosa sand. Vi gick tvärsöver Eleuthera. En promenad på tre kilometer. Landskapet blev mer och mer öde. Det var mitt på dagen och mycket varmt.
Halvvägs passerade vi en sensationellt stor anläggning med dieselgeneratorer som försörjde hela Alice Town med el. Sedan följde en inhägnad med getter, en skrottipp, en odling av något slag och ett sandtag. Sista biten fick vi klättra över en sandvall som var tio meter hög, för att rutscha ner på andra sidan.
Stranden var mycket skräpig. Sanden var mycket vitbeige. Vågorna var höga. Underströmmarna var mycket kraftiga. Vi lät oss överspolas av någon våg eller två, åt matsäck och gick tillbaka.
Kan man shoppa här nånstans?
Efter en god middag på restaurang hoppade jag och Angelica in i en taxi för att åka till Nassaus största shopping mall. Enligt servitören var den öppen till nio och enligt taxichauffören fanns där minst 50 butiker av välkänd art. Det räckte som underlag, detta var vi tvungna att se! Samme taxichaufför varnade oss dock för att det var minst 25 minuter bilfärd dit och klockan var då fem i åtta. Klockan åtta precis rullade vi in på parkeringen, (det visade sig vara promenadavstånd från restaurangen!) dealade till oss att taxin skulle vänta i en timme och skuttade in genom main entrance. Allt var tvärstängt. Modstulna gick vi ändå runt och kände på dörrar. Stängt. Det kändes nästan bara bra att hela gallerian, om nu något hade varit öppet, hade varit en grym besvikelse. Två butiker kände vi igen namnet på. Så, tillbaka ut till taxin för att åka hem. /K.
Rädslor 2
”Hoppa i jollen ni, jag tänkte att jag skulle simma ut till båten!” Jag kände mig löjligt modig. Simma lugna, jämna tag. Inga hajar här inte! Klart i vattnet, bara tre fyra meter djupt. Det verkar förresten inte ens finnas fiskar här … Tänk vad bra man ser när vattnet är så klart och havet är så lugnt. Ha! Som en stor swimming pool bara!
Jag kom fram till båten, klev upp. Anders tog på sig cyklop och hoppade i för att skrubba lite på båtbotten, Alice var också på väg i men fick hejda sig i språnget:
”Fort Alice, hämta kameran”, väste Anders. ”Det ligger en haj bredvid kölen. Kom och kolla! Den ligger liksom där och bara väntar!” What? Excuse me? Jag simmade ju just förbi kölen? GULP!
Och just nu åskar det och blixtrar. Precis här. Vår mast sticker upp 20 meter över havet. Ön bredvid oss sticker upp kanske tio meter över havet. Nu har jag ingen lust att konfrontera fler rädslor på denna resa. /K.
Jag kom fram till båten, klev upp. Anders tog på sig cyklop och hoppade i för att skrubba lite på båtbotten, Alice var också på väg i men fick hejda sig i språnget:
”Fort Alice, hämta kameran”, väste Anders. ”Det ligger en haj bredvid kölen. Kom och kolla! Den ligger liksom där och bara väntar!” What? Excuse me? Jag simmade ju just förbi kölen? GULP!
Och just nu åskar det och blixtrar. Precis här. Vår mast sticker upp 20 meter över havet. Ön bredvid oss sticker upp kanske tio meter över havet. Nu har jag ingen lust att konfrontera fler rädslor på denna resa. /K.
Rädslor
Vi hyrde bil de första tio dagarna av vår vistelse i Fort Lauderdale. Med den for vi som tättingar mellan West Marine, Ikea, Publix, Target, Home Depot och Gap. Mycket bekvämt med bil. Plötsligt var bilen återlämnad och vad gör man då? Jo går förstås, eller åker buss.
Ett besök på Ikea återstod. Vi hade tittat ut en buss som gick till Sawgrass Mills Outlet, och någon sorts anknytande kommunikation verkade finnas till Ikea sedan, det verkade inte så farligt krångligt.
Jag stack vid nio. Walkie talkien var med men ingen mobil. Hur svårt kan det vara att åka lite buss liksom? ”Jag kommer väl hem vid två” sa jag. Skönt att få en dag på egen hand.
Första sträckan fick jag gå. Min busshållplats låg en halvtimmes promenad norrut. När bara en bro låg mellan mig och busshållplatsen åkte bussen förbi. Sju minuter tidigare än vad tabellen hade angivit. Om jag nu hade kollat rätt tabell. Nåväl. 20 minuter till nästa buss. Det passade ganska bra, en Starbucks låg precis intill och jag behövde ändå köpa vatten. Det hade nämligen hunnit bli ganska varmt och jag hade långbyxor. En grande cappucino blev det också förstås.
När jag kom ut till busshållplatsen igen så satt en kille där. Jag kände direkt att något var fel, inte så konstigt kanske eftersom han blåstirrade på mig. Plötsligt handlade allt om att undvika hans blick. Eftersom jag inte hade någon mobil att börja låtsasknappa på fiskade jag upp i-poden och började trassla med sladdhärvan som hör till den istället. Jag sippade kaffe. Brände tungan. Tittade efter bussen. Lyckades få ut en hörlur. Tittade efter bussen. Tittade INTE på killen. Drack kaffe. Han BLÄNGDE på mig. Fick upp den andra hörluren ur nystanet av sladd och skulle just sätta den i örat då han tilltalade mig.
”Before you do that, whats your name?” Jag blev nästan lättad för nu blev jag tvungen att titta på honom. Vad var det för fel på människan? Han var ung, vit, hel, ren – och rejält drogpåverkad.
Jag är faktiskt väldigt rädd för knarkare. Särskilt de som uppträder normalt. Det läskiga med den här killen var just att han såg så fräsch ut, förutom stirrblicken som skar igenom märg och ben. Nu gällde det dock att inte visa någon nervositet. På ytan lugn och samlad, under ytan – paddla på utav bara helvete.
Jag drack kaffe. Tiden gick så långsamt. Jag svarade så kort jag kunde på hans frågor och till slut var jag tvungen att fråga om han visste när nästa buss skulle komma, det var ju redan alltför uppenbart att jag skulle med denna buss. ”Jag klev av den förra och det var en kvart sen”, svarade han, ”så den borde komma snart.”
”Men? Om du just klev av bussen varför sitter du då här?” Jag kunde inte hejda den uppenbara frågan. ”To see you.”, svarade han.
Gulp.
Bussen kom. Han klev på samma busslinje han nyss klivit av.(?) Jag klev på. Satte mig långt fram. Vågade inte kolla var han satt. Fick igång i-poden: Filip och Fredriks sommarprat i radio från 2007. Bussen rullade. Jag satt på helspänn. Den kvinnliga busschauffören såg så trött ut att hon inte skulle reagera ens om bussen välte. Så vem skulle rädda mig om knarkarkillen hittade på något fuffens? Jag sneglade lite åt sidan. En tandlös uteliggare? Fjortisen med tuggummi som drog ner hela mobilen till munnen varje gång hon sa något, högt och ljudligt, och sen sköt upp den till örat när hon lyssnade? Nja. Jag försökte stänga av omvärlden och förlita mig till min lilla i-pod och radioprogrammet däri.
Efter någon minut dök han fram, satte sig på platsen framför och bara tittade så där läskigt på mig. Jag chansade: ”Snälla, jag vill verkligen inte prata mer med dig.”
Han såg uppriktigt överraskad ut. Villrådig. En sekund gick. Sen suckade han och flyttade sig till platsen bakom mig. Gav han upp? Just nu låg mitt liv i i-poden och Filip och Fredriks sommarprat om en resa de gjort i USA. Om de hade överlevt alla sjuka grejer de berättade om från detta land så skulle nog jag. Utan deras röster i örat hade jag börjat grina.
Till saken hör att ingen medelklasstjej i Florida åker buss. Jag var ett vitt självlysande ufo på denna buss. Det kom på och gick av: killar med joints, feta, uppspelta barn med feta uppgivna mammor, gamla, gamla människor med kjolen bakochfram, feta, högljudda killar utan joints. Alla glodde. Kolla där! Vad är den där stackars tjejens story?
Efter en timme och 25 minuter var det äntligen dags att smita av. Nu gällde det. Sov han? Jodå, där låg han dubbelvikt. Jag väntade in i det sista innan jag så tyst jag kunde rann ut ur framdörrarna, en hållplats innan slutdestinationen. Dörrarna stängdes. Han var kvar inne i bussen. Hurra!
Jag var så lättad att jag log för mig själv där jag stod, i en gigantisk korsning, någonstans i Florida. Jag klarade det. Nu återstod bara att hitta Ikea. Jag började gå. Den anknytande busslinjen visade sig endast trafikeras en gång i timmen och det var 50 minuter kvar till nästa avgång.
Det fanns en promenadväg och det borde inte vara mer än tre kvarts promenad till målet. Jag var som sagt så lättad! Härligt att gå längs en hårt trafikerad sexfilig väg! Titta en konstgjord sjö! Så trevligt! (Eller snarare: en konstgjord parkeringsplats och en konstgjord jättebyggnad med kontor mitt på det som förmodligen är ett enda stort träsk.) Anyway. Vad fint! Lite märkligt bara att man inte möter eller ens ser en enda människa utanför en bil … Men men, de gillar ju sina bilar så mycket här. Jag å andra sidan, jag tycker om att gå! Vägen slingrade sig neråt sjön.
BEWARE. ALLIGATORS.
Jag blev så skrämd. Skylten bara stod där. Till höger: en decimeter till sjökanten. Till vänster: tjockt buskage. Fan också. Inte springa. Shit. Ser jag en millimeter av en alligator nu så dör jag. Jag bara vet det. Gå lugnt, gå lugnt. Titta framåt. Åh en fågel! Som sitter vid vattenbrynet! Då är det ingen fara väl. Eller? Äter alligatorer fåglar? Eller bara svettiga små mammor?
40 minuter senare: IKEA. Jag klarade det. Ni anar inte. Jag älskar denna byggnad. Mer än någonsin.
Halv fyra kom jag hem. Stötte inte på någon knarkarkille alls. Under hemfärden var jag förresten så trött att jag inte hade brytt mig om så bussen välte.
Det var dagen då jag konfronterade (?) två av mina rädslor. Det var också dagen då varumärkena Filip och Fredrik samt Ikea stärktes rejält i mina ögon. Jag kommer hädanefter att ha dem att tacka för att jag överlevde denna märkliga shoppingtur. /K.
Ett besök på Ikea återstod. Vi hade tittat ut en buss som gick till Sawgrass Mills Outlet, och någon sorts anknytande kommunikation verkade finnas till Ikea sedan, det verkade inte så farligt krångligt.
Jag stack vid nio. Walkie talkien var med men ingen mobil. Hur svårt kan det vara att åka lite buss liksom? ”Jag kommer väl hem vid två” sa jag. Skönt att få en dag på egen hand.
Första sträckan fick jag gå. Min busshållplats låg en halvtimmes promenad norrut. När bara en bro låg mellan mig och busshållplatsen åkte bussen förbi. Sju minuter tidigare än vad tabellen hade angivit. Om jag nu hade kollat rätt tabell. Nåväl. 20 minuter till nästa buss. Det passade ganska bra, en Starbucks låg precis intill och jag behövde ändå köpa vatten. Det hade nämligen hunnit bli ganska varmt och jag hade långbyxor. En grande cappucino blev det också förstås.
När jag kom ut till busshållplatsen igen så satt en kille där. Jag kände direkt att något var fel, inte så konstigt kanske eftersom han blåstirrade på mig. Plötsligt handlade allt om att undvika hans blick. Eftersom jag inte hade någon mobil att börja låtsasknappa på fiskade jag upp i-poden och började trassla med sladdhärvan som hör till den istället. Jag sippade kaffe. Brände tungan. Tittade efter bussen. Lyckades få ut en hörlur. Tittade efter bussen. Tittade INTE på killen. Drack kaffe. Han BLÄNGDE på mig. Fick upp den andra hörluren ur nystanet av sladd och skulle just sätta den i örat då han tilltalade mig.
”Before you do that, whats your name?” Jag blev nästan lättad för nu blev jag tvungen att titta på honom. Vad var det för fel på människan? Han var ung, vit, hel, ren – och rejält drogpåverkad.
Jag är faktiskt väldigt rädd för knarkare. Särskilt de som uppträder normalt. Det läskiga med den här killen var just att han såg så fräsch ut, förutom stirrblicken som skar igenom märg och ben. Nu gällde det dock att inte visa någon nervositet. På ytan lugn och samlad, under ytan – paddla på utav bara helvete.
Jag drack kaffe. Tiden gick så långsamt. Jag svarade så kort jag kunde på hans frågor och till slut var jag tvungen att fråga om han visste när nästa buss skulle komma, det var ju redan alltför uppenbart att jag skulle med denna buss. ”Jag klev av den förra och det var en kvart sen”, svarade han, ”så den borde komma snart.”
”Men? Om du just klev av bussen varför sitter du då här?” Jag kunde inte hejda den uppenbara frågan. ”To see you.”, svarade han.
Gulp.
Bussen kom. Han klev på samma busslinje han nyss klivit av.(?) Jag klev på. Satte mig långt fram. Vågade inte kolla var han satt. Fick igång i-poden: Filip och Fredriks sommarprat i radio från 2007. Bussen rullade. Jag satt på helspänn. Den kvinnliga busschauffören såg så trött ut att hon inte skulle reagera ens om bussen välte. Så vem skulle rädda mig om knarkarkillen hittade på något fuffens? Jag sneglade lite åt sidan. En tandlös uteliggare? Fjortisen med tuggummi som drog ner hela mobilen till munnen varje gång hon sa något, högt och ljudligt, och sen sköt upp den till örat när hon lyssnade? Nja. Jag försökte stänga av omvärlden och förlita mig till min lilla i-pod och radioprogrammet däri.
Efter någon minut dök han fram, satte sig på platsen framför och bara tittade så där läskigt på mig. Jag chansade: ”Snälla, jag vill verkligen inte prata mer med dig.”
Han såg uppriktigt överraskad ut. Villrådig. En sekund gick. Sen suckade han och flyttade sig till platsen bakom mig. Gav han upp? Just nu låg mitt liv i i-poden och Filip och Fredriks sommarprat om en resa de gjort i USA. Om de hade överlevt alla sjuka grejer de berättade om från detta land så skulle nog jag. Utan deras röster i örat hade jag börjat grina.
Till saken hör att ingen medelklasstjej i Florida åker buss. Jag var ett vitt självlysande ufo på denna buss. Det kom på och gick av: killar med joints, feta, uppspelta barn med feta uppgivna mammor, gamla, gamla människor med kjolen bakochfram, feta, högljudda killar utan joints. Alla glodde. Kolla där! Vad är den där stackars tjejens story?
Efter en timme och 25 minuter var det äntligen dags att smita av. Nu gällde det. Sov han? Jodå, där låg han dubbelvikt. Jag väntade in i det sista innan jag så tyst jag kunde rann ut ur framdörrarna, en hållplats innan slutdestinationen. Dörrarna stängdes. Han var kvar inne i bussen. Hurra!
Jag var så lättad att jag log för mig själv där jag stod, i en gigantisk korsning, någonstans i Florida. Jag klarade det. Nu återstod bara att hitta Ikea. Jag började gå. Den anknytande busslinjen visade sig endast trafikeras en gång i timmen och det var 50 minuter kvar till nästa avgång.
Det fanns en promenadväg och det borde inte vara mer än tre kvarts promenad till målet. Jag var som sagt så lättad! Härligt att gå längs en hårt trafikerad sexfilig väg! Titta en konstgjord sjö! Så trevligt! (Eller snarare: en konstgjord parkeringsplats och en konstgjord jättebyggnad med kontor mitt på det som förmodligen är ett enda stort träsk.) Anyway. Vad fint! Lite märkligt bara att man inte möter eller ens ser en enda människa utanför en bil … Men men, de gillar ju sina bilar så mycket här. Jag å andra sidan, jag tycker om att gå! Vägen slingrade sig neråt sjön.
BEWARE. ALLIGATORS.
Jag blev så skrämd. Skylten bara stod där. Till höger: en decimeter till sjökanten. Till vänster: tjockt buskage. Fan också. Inte springa. Shit. Ser jag en millimeter av en alligator nu så dör jag. Jag bara vet det. Gå lugnt, gå lugnt. Titta framåt. Åh en fågel! Som sitter vid vattenbrynet! Då är det ingen fara väl. Eller? Äter alligatorer fåglar? Eller bara svettiga små mammor?
40 minuter senare: IKEA. Jag klarade det. Ni anar inte. Jag älskar denna byggnad. Mer än någonsin.
Halv fyra kom jag hem. Stötte inte på någon knarkarkille alls. Under hemfärden var jag förresten så trött att jag inte hade brytt mig om så bussen välte.
Det var dagen då jag konfronterade (?) två av mina rädslor. Det var också dagen då varumärkena Filip och Fredrik samt Ikea stärktes rejält i mina ögon. Jag kommer hädanefter att ha dem att tacka för att jag överlevde denna märkliga shoppingtur. /K.
Saturday, March 29, 2008
Alice och Biancas djurdokumentation 3
Vi har sett två Delfiner
Bianca - alice kastade av skyddet av kameran. klumpa inte om du vill att de ska stanna. stäng av morton. över til alice
Delfiner sejs vara värdens smartaste djur i vattnet. För dom känner på sej om man är snäll eller elak. Dom simmade framför båten. Dom simmar oftast framför båten. Delfi ner är ett däggdjur. Om en kvinna är gravid så känner delfinen det och är extra försiktig.
Alice och Biancas djurdokumentation 2
VI HAR SETT EN HAJ !!!!!!!!!!!!!!!
Alice-När pappa och jag skulle tvetta under sidan av båten så hoppade pappa i först och såg en haj.den var inte så verst stor men den var heftig en då.sen gick jag i och tittade.den simmade runt kölen .vi han ta ett fotto kolla.Regler för hajar : Inte rensa fiskar för andra meniskor kan bada och hajar käner fisk blod på en kilo meter .man ska inte bada med blödande sår.stora hajar kan inte
Sjö sjärna
bianca-Man kan inte ta upp dom för lenge,då torkar den.den käns hård.om ni hittar en sjö sjärna hjälp den till vatnet.på engelska heter det star fish.
Vi har sett två DelfinerBianca - alice kastade av skyddet av kameran. klumpa inte om du vill att de ska stanna. stäng av morton. över til alice
Delfiner sejs vara värdens smartaste djur i vattnet. För dom känner på sej om man är snäll eller elak. Dom simmade framför båten. Dom simmar oftast framför båten. Delfi ner är ett däggdjur. Om en kvinna är gravid så känner delfinen det och är extra försiktig.
Wednesday, March 26, 2008
Livet ombord - CB
Det gungar men det är vårt hem. Carl Bertil har accepterat detta. Han trivs som fisken i vattnet! Vilken ettåring skulle inte göra det? Enorma sandlådor utan kanter. Oändliga vattenpölar! Inga kläder. (Framför allt, inga vantar.) Ingen blöja. Dock skor! Skor ska det vara! Han älskar sina små tofflor från australien (tack gudmor).
Roliga djur: iguanor, ödlor stora som katter, miniatyrdinosaurier! De springer så lustigt när man kryper emot dem, och pekar, uh, uh, uh – tills någon stor säger ”ödla”, ”ödla, Carl Bertil, ödla”. Uh, uh.
Fler saker som rör sig: motorbåtar, flygplan! Paradiset för en ettåring.
Roliga djur: iguanor, ödlor stora som katter, miniatyrdinosaurier! De springer så lustigt när man kryper emot dem, och pekar, uh, uh, uh – tills någon stor säger ”ödla”, ”ödla, Carl Bertil, ödla”. Uh, uh.
Fler saker som rör sig: motorbåtar, flygplan! Paradiset för en ettåring.
Alice och Biancas djurdokumentation
Iguanaer
dinosaurier,med taggar på ryggen och dinosaurie hud.dom vi såg var som kaniner eller katter.fast dom kan vara lika stora som hundar.
Fisk (Sergant Major)
Bianca - dom kom nestan fram och nosade på seklåpet det var jättekul.
dinosaurier,med taggar på ryggen och dinosaurie hud.dom vi såg var som kaniner eller katter.fast dom kan vara lika stora som hundar.
Fisk (Sergant Major)
Bianca - dom kom nestan fram och nosade på seklåpet det var jättekul.
Norman's
Efter två misslyckade försök har vi äntligen fått lunch på Mc Duff, restaurangen på Norman Cay’s södra udde.
I söndags låg vi ankrade vid Norman’s norra ände och efter lunch begav vi oss i land för att promenera (vilket man längtar efter efter några dagar ombord) ner till restaurangen Mc Duff som vi kände till sedan den gång vi var här år 2002. Det är en sex kilometer lång promenad men barnen hade spring i benen precis som vi så vi var aldrig oroliga för att sträckan var för lång. Och, inte minst, hamburgare hägrade! (Vilket man verkligen längtar efter efter några dagar med macaroni cheese.) Emellertid var vi noggranna med att sänka förväntningarna just på maten eftersom vi inte var säkra på att restaurangen var öppen.
Efter fyra kilometer och en halv kakkartong blev jag, Bianca och Fratte upplockade av två crocodile dundees och en solig kvinna i en risig folkabuss. Den soliga kvinnan upplyste oss om att restaurangen var stängd för siesta men att den öppnade klockan fem igen. Hon lyckades slinka in och snacka till sig fyra cola av den halvsura restauranginnehavarinnan innan hon åkte tillbaka för att plocka upp Anders och Alice.
Så satt vi, lätt besvikna, på verandan i fem minuter, svepte colan, tog ett snabbt dopp och begav oss sedan norrut igen. Vi var tvungna att raska oss eftersom myggen vaknar till liv vid solnedgången. Lika många kilometer åt andra hållet! Efter fyra kilometer mötte vi samma folkabuss! De undrade vad vi höll på med …
Äsch, vi hade inte tid att stanna och äta, svarade vi, det var ju ändå mest promenaden vi var ute efter idag, ljög vi. Och hastade vidare.
Vinden ökade. Vred. Vi bytte plats till den södra delen, ankrade där. Det blev tisdag och vi tog jollen in i ganska hård vind, nu skulle vi få våra hamburgare! Kort promenad denna gång, över en landningsbana bara, som i allra högsta grad används! Minst ett par starter och landningar med små privatplan varje dag. Så se upp!
Stängt. Den hårda vinden gjorde att vi måste jobba med en massa grejer igår på vår lediga dag så vi är lediga idag istället, svarade killen som dök upp från någonstans när vi ryckt i dörren till kojan som hyser Mc Duff’s ett tjugotal gånger. Vad är detta? Kan man göra så? Vi är förvirrade och vill egentligen lägga killen mellan två gigantiska hamburgerbröd och spruta ketchup över. Men vi säger såklart, no problem. Har ni möjligtvis öppet imorgon? Vilken tid? Måste man boka? Får barn äta här? Är det slipstvång? Tar ni kontanter? Nu gäller det att försäkra sig om att ingenting kommer emellan oss och hamburgarna på Mc Duff’s.
Nu är vi övermätta efter lunchen men har ändå bokat bord till kvällen. Det gäller att passa på. /K.
I söndags låg vi ankrade vid Norman’s norra ände och efter lunch begav vi oss i land för att promenera (vilket man längtar efter efter några dagar ombord) ner till restaurangen Mc Duff som vi kände till sedan den gång vi var här år 2002. Det är en sex kilometer lång promenad men barnen hade spring i benen precis som vi så vi var aldrig oroliga för att sträckan var för lång. Och, inte minst, hamburgare hägrade! (Vilket man verkligen längtar efter efter några dagar med macaroni cheese.) Emellertid var vi noggranna med att sänka förväntningarna just på maten eftersom vi inte var säkra på att restaurangen var öppen.
Efter fyra kilometer och en halv kakkartong blev jag, Bianca och Fratte upplockade av två crocodile dundees och en solig kvinna i en risig folkabuss. Den soliga kvinnan upplyste oss om att restaurangen var stängd för siesta men att den öppnade klockan fem igen. Hon lyckades slinka in och snacka till sig fyra cola av den halvsura restauranginnehavarinnan innan hon åkte tillbaka för att plocka upp Anders och Alice.
Så satt vi, lätt besvikna, på verandan i fem minuter, svepte colan, tog ett snabbt dopp och begav oss sedan norrut igen. Vi var tvungna att raska oss eftersom myggen vaknar till liv vid solnedgången. Lika många kilometer åt andra hållet! Efter fyra kilometer mötte vi samma folkabuss! De undrade vad vi höll på med …
Äsch, vi hade inte tid att stanna och äta, svarade vi, det var ju ändå mest promenaden vi var ute efter idag, ljög vi. Och hastade vidare.
Vinden ökade. Vred. Vi bytte plats till den södra delen, ankrade där. Det blev tisdag och vi tog jollen in i ganska hård vind, nu skulle vi få våra hamburgare! Kort promenad denna gång, över en landningsbana bara, som i allra högsta grad används! Minst ett par starter och landningar med små privatplan varje dag. Så se upp!
Stängt. Den hårda vinden gjorde att vi måste jobba med en massa grejer igår på vår lediga dag så vi är lediga idag istället, svarade killen som dök upp från någonstans när vi ryckt i dörren till kojan som hyser Mc Duff’s ett tjugotal gånger. Vad är detta? Kan man göra så? Vi är förvirrade och vill egentligen lägga killen mellan två gigantiska hamburgerbröd och spruta ketchup över. Men vi säger såklart, no problem. Har ni möjligtvis öppet imorgon? Vilken tid? Måste man boka? Får barn äta här? Är det slipstvång? Tar ni kontanter? Nu gäller det att försäkra sig om att ingenting kommer emellan oss och hamburgarna på Mc Duff’s.
Nu är vi övermätta efter lunchen men har ändå bokat bord till kvällen. Det gäller att passa på. /K.
Wednesday, March 19, 2008
19-mars
Så var vi då på väg. Efter lite förberedelser i Florida och Ft Lauderdale bar det då äntligen av. Första stopp blev cirka 500 meter fågelvägen från den plats vi legat vid tidigare. Las Olas Marina, ute på en boj. Vi kände att vi var tvungna att lämna kanallivet längs Las Olas Boulevard. Så var vi på väg. Första sträckan blev cirka 500 meter från den plats vi legat vid från början – från kanalen vid Venice Isle, Fort Lauderdale till Las Olas Marina, Fort Lauderdale, där la vi oss ute på en boj. Vi kände att vi var tvungna att lämna kanallivet.
I Fort Lauderdale kom Max och senare Betsy på besök från Sarasota. Max hjälte oss att montera solpaneler och han gav oss en bra genomgång av båten. Det var väldigt kul att träffa dem då de var sex år sedan sist, då i Nassau.
Nästa stopp skulle bli Miami. Det blåste en frisk sydlig vind så vi tänkte att vi skulle prova att gå innervägen. Intracoastal Waterway 1. Det var en väldigt fin tur med massor av broöppningar och skyskrapor. Här stötte vi dock på lite patrull. Vi kollade inte alla broars frigång och den sista fasta bron hade en frigång på 57 fot och vi har en 63 fot hög mast. Trots lågvatten, det faktum att vi befann oss ett stenkast från South Beach och en enorm vilja att få båten under bron fick vi konstatera att vi skulle få möjligheten att återuppleva alla intryck längs ICWW 1. Med andra ord, vi fick vända om och åka så gott som hela vägen tillbaka, cirka 25 nm. Resans första ankring blev i en stad strax söder om Fort Lauderdale som heter Hollywood och allt funkade som det skulle. Nästa dag bar det av tidigt för att tuffa ut genom Port Everglades och ta yttervägen till Miami. Det blev en lätt sträckbog vilket passade alla bra. Det är en häftig känsla att segla in i Miami som är en ganska stor hamn, med alla båtar, höga hus och superstora lastfartyg och färjor samt en kraftig ström i själva inloppet. Det gäller att hålla huvudet kallt.
Väl i Miami gick vi ner till en gammal bekant hamn i Coconut Grove där vi fortsatte en del av förberedelserna (läs båtmeck och bunkring) och inväntade Elin och Johan som till vår lycka förlagt sin semester till Miami och Katta3 aka Tropic Daze. Efter en del byråkrati med utklarering kom vi då äntligen iväg till Bahamas. Siktet var inställt på Bimini, men vinden tilltog och vred emot under natten så vi valde att falla av mot Grand Bahama och West End istället. Det visade sig vara ett klokt val då vi redan klockan 9.00 på morgonen i 15 knops fart surfade in i West End med ett rev i seglet. Hur funkade båten då? Hon rör sig givetvis annorlunda än en enskrovsbåt. Den något högre farten gör henne lite bullrigare och i hög sjö slår vågorna upp mellan skroven vilket Elin uttryckte som explosioner och att hela båten kändes som den skulle brytas isär. Annars väldigt stadig och dubbla roder ger bra grepp. Enkel att reva. Dubbla motorer gör att hon är ganska enkel att manövrera i hamn, men det är många kvadrat att svänga runt med 42X24 fot.
Efter två dagar på Grand Bahama och West End beslöt vi oss för att sätta kurs på Berry Islands som ligger cirka 60 nm i sydostlig riktning. Här blev det två fantastiska stopp med härliga öar att utforska. Johan och Elin excellerade i sjömanskap och matlagning. Sedan var det dags för kurs mot Nassau och Rose Island där Johan och Elin skulle ta flyget till Miami. Nu har vi hängt runt kring Nassau ett tag och funderar på att segla mot Exumas när vinden bjuder. Två födelsedagar har vi också hunnit med. CB 1 år och Alice 10 år.
För fler bilder se http://picasaweb.google.com/fyren7676/Bahamas1
/A
Subscribe to:
Posts (Atom)