På väg hem

Vi är återigen på Norman’s Cay. En favorit. Vädret är underbart och vi njuter av varje sekund. Harmoni.

Ändå, någonting ligger och lurar under ytan, en litet orosmoln, det börjar dra ihop sig. Och vi kan härmed också skönja en liten splittring ombord. En sprickbildning.

Denna splittring kommer sig av att tre femtedelar av besättningen ombord på Katta3 har börjat återanpassa sig till ett liv i land. (Det går i och för sig inget vidare. Vi är så väl acklimatiserade. Riktiga sjöbusar. Jag använde till exempel deodorant häromdagen, de andra blev nervösa: Vad är det som luktar så skarpt ..?! Lägg av med det där mamma.)
Hur som helst, eftersom vi är på väg tillbaka till civilisationen så gäller det att anstränga sig lite, tycker jag. Shape up. Följaktligen gav jag mig på att göra en helkroppspeeling - alltså med en fin, köpt peelingkräm ur en tjusig burk, inte bara sanden som Fratte skvätter omkring sig. Vad hände? Jo, solbrännan som jag trodde var mycket djup vid det här laget visade sig vara mycket ytlig och spolades ut i Atlanten. Och jag som inte orkar vara i solen längre!
Inte ett dugg visare av denna spa-fadäs övertalade jag sedan Alice och Bianca att prova min nyinförskaffade hårinpackning. Håret blev helt galet. Det var som om vi hade strukit vartenda hårstrå med harts. Jättekonstigt. (Det är möjligt att fabrikanten hade tänkt sig sötvatten till sin produkt, men det stod det inget om.)

Samtidigt förbereder sig en annan femtedel för ett långt, hårt pass till sjöss, mera sjöss än nu, vill säga. Som ni förstår så är det så långt ifrån våra förberedelser man kan komma. Det grävs runt i motorrum, det åks upp och ner i masten, det skrubbas under båten och över båten, det skrivs vaktscheman, matscheman, bakscheman, fiskescheman, sovscheman, städscheman och schamanscheman. I sakta mak, ska tilläggas. Ingen stress.

Den sista, tillika minsta, femtedelen jobbar på som vanligt. Lyckligt ovetandes.