Efter två misslyckade försök har vi äntligen fått lunch på Mc Duff, restaurangen på Norman Cay’s södra udde.
I söndags låg vi ankrade vid Norman’s norra ände och efter lunch begav vi oss i land för att promenera (vilket man längtar efter efter några dagar ombord) ner till restaurangen Mc Duff som vi kände till sedan den gång vi var här år 2002. Det är en sex kilometer lång promenad men barnen hade spring i benen precis som vi så vi var aldrig oroliga för att sträckan var för lång. Och, inte minst, hamburgare hägrade! (Vilket man verkligen längtar efter efter några dagar med macaroni cheese.) Emellertid var vi noggranna med att sänka förväntningarna just på maten eftersom vi inte var säkra på att restaurangen var öppen.
Efter fyra kilometer och en halv kakkartong blev jag, Bianca och Fratte upplockade av två crocodile dundees och en solig kvinna i en risig folkabuss. Den soliga kvinnan upplyste oss om att restaurangen var stängd för siesta men att den öppnade klockan fem igen. Hon lyckades slinka in och snacka till sig fyra cola av den halvsura restauranginnehavarinnan innan hon åkte tillbaka för att plocka upp Anders och Alice.
Så satt vi, lätt besvikna, på verandan i fem minuter, svepte colan, tog ett snabbt dopp och begav oss sedan norrut igen. Vi var tvungna att raska oss eftersom myggen vaknar till liv vid solnedgången. Lika många kilometer åt andra hållet! Efter fyra kilometer mötte vi samma folkabuss! De undrade vad vi höll på med …
Äsch, vi hade inte tid att stanna och äta, svarade vi, det var ju ändå mest promenaden vi var ute efter idag, ljög vi. Och hastade vidare.
Vinden ökade. Vred. Vi bytte plats till den södra delen, ankrade där. Det blev tisdag och vi tog jollen in i ganska hård vind, nu skulle vi få våra hamburgare! Kort promenad denna gång, över en landningsbana bara, som i allra högsta grad används! Minst ett par starter och landningar med små privatplan varje dag. Så se upp!
Stängt. Den hårda vinden gjorde att vi måste jobba med en massa grejer igår på vår lediga dag så vi är lediga idag istället, svarade killen som dök upp från någonstans när vi ryckt i dörren till kojan som hyser Mc Duff’s ett tjugotal gånger. Vad är detta? Kan man göra så? Vi är förvirrade och vill egentligen lägga killen mellan två gigantiska hamburgerbröd och spruta ketchup över. Men vi säger såklart, no problem. Har ni möjligtvis öppet imorgon? Vilken tid? Måste man boka? Får barn äta här? Är det slipstvång? Tar ni kontanter? Nu gäller det att försäkra sig om att ingenting kommer emellan oss och hamburgarna på Mc Duff’s.
Nu är vi övermätta efter lunchen men har ändå bokat bord till kvällen. Det gäller att passa på. /K.
I söndags låg vi ankrade vid Norman’s norra ände och efter lunch begav vi oss i land för att promenera (vilket man längtar efter efter några dagar ombord) ner till restaurangen Mc Duff som vi kände till sedan den gång vi var här år 2002. Det är en sex kilometer lång promenad men barnen hade spring i benen precis som vi så vi var aldrig oroliga för att sträckan var för lång. Och, inte minst, hamburgare hägrade! (Vilket man verkligen längtar efter efter några dagar med macaroni cheese.) Emellertid var vi noggranna med att sänka förväntningarna just på maten eftersom vi inte var säkra på att restaurangen var öppen.
Efter fyra kilometer och en halv kakkartong blev jag, Bianca och Fratte upplockade av två crocodile dundees och en solig kvinna i en risig folkabuss. Den soliga kvinnan upplyste oss om att restaurangen var stängd för siesta men att den öppnade klockan fem igen. Hon lyckades slinka in och snacka till sig fyra cola av den halvsura restauranginnehavarinnan innan hon åkte tillbaka för att plocka upp Anders och Alice.
Så satt vi, lätt besvikna, på verandan i fem minuter, svepte colan, tog ett snabbt dopp och begav oss sedan norrut igen. Vi var tvungna att raska oss eftersom myggen vaknar till liv vid solnedgången. Lika många kilometer åt andra hållet! Efter fyra kilometer mötte vi samma folkabuss! De undrade vad vi höll på med …
Äsch, vi hade inte tid att stanna och äta, svarade vi, det var ju ändå mest promenaden vi var ute efter idag, ljög vi. Och hastade vidare.
Vinden ökade. Vred. Vi bytte plats till den södra delen, ankrade där. Det blev tisdag och vi tog jollen in i ganska hård vind, nu skulle vi få våra hamburgare! Kort promenad denna gång, över en landningsbana bara, som i allra högsta grad används! Minst ett par starter och landningar med små privatplan varje dag. Så se upp!
Stängt. Den hårda vinden gjorde att vi måste jobba med en massa grejer igår på vår lediga dag så vi är lediga idag istället, svarade killen som dök upp från någonstans när vi ryckt i dörren till kojan som hyser Mc Duff’s ett tjugotal gånger. Vad är detta? Kan man göra så? Vi är förvirrade och vill egentligen lägga killen mellan två gigantiska hamburgerbröd och spruta ketchup över. Men vi säger såklart, no problem. Har ni möjligtvis öppet imorgon? Vilken tid? Måste man boka? Får barn äta här? Är det slipstvång? Tar ni kontanter? Nu gäller det att försäkra sig om att ingenting kommer emellan oss och hamburgarna på Mc Duff’s.
Nu är vi övermätta efter lunchen men har ändå bokat bord till kvällen. Det gäller att passa på. /K.
No comments:
Post a Comment