Vi var på en strand där en del skräp hade flutit iland. Jag fick för mig att städa! Sagt och gjort. I en uppspolad gammal plastback samlade jag både det ena och det andra; en trasig boll, en flipp-floppsandal, två ölflaskor, en bit fiskenät, ett plaströr och så vidare. Jag stod som bäst och drog i en sprucken fender som halvt hade grävts ner i sanden när jag fick en plötslig ingivelse att sluta med det.
Någonting sa mig att det kanske ändå inte var en fender. Anders, som på håll iakttog mitt fåfänga försök att städa upp, sa: ”Är inte det där en hummer?” (Han hade inte sina linser på sig.)
Då såg jag det. Jag hade stått och dragit i en hajkäft. En uttorkad haj låg begravd med buken uppåt!
När jag, efter att ha sköljt av handen femtielva gånger, grävde upp detta hajkadaver (för att stilla barnens nyfikenhet, enbart) med hjälp av en lång stör så spred sig den värsta stank man kan tänka sig över stranden och vi var tvungna att åka hem.
Detta är hämnden för att jag lät hajsugaren äta ihjäl sig på en klädnypa. Hoppas det räcker. Kvitt?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment