Eleuthera var på det hela taget en surrealistisk upplevelse.
Först ön, samhället och gattet som hette The Current och verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det var så sjukt strömt! Som en fors!
Sedan Spanish Wells, en ort på en mindre ö bredvid själva Eleuthera där befolkningen är vit och djupt kristen. Hamninloppet var som en slarvigt utgrävd kanal. Sandgrund här och var. De rikaste hummerfiskargubbarna bor här och byn ser ut som ett dockhuslandskap. Små pastelliga hus längs en lång kaj. Ett pleasentville. Samhället har lyckats hålla sig avskärmat från övriga Eleuthera, och övriga världen med vad det verkade. Vi åt middag på en snack bar, faktiskt de sämst smakande hamburgarna någonsin i Bahamas. Ingen öl fick de sälja heller, byn har en mycket restriktiv alkoholpolitik. Ironiskt nog kom det in säkert sju killar i följd, med typ tio minuters mellanrum och köpte staplar med ciggpaket, efter att högt och ljudligt ha parkerat sina trimmade, höjda, flames-stripade golfbilar en centimeter från trappan utanför.
Hatchet Bay blev nästa stopp. Inloppet till detta Hurricane Hole var overkligt smalt. Trettio meter brett och med branta korallklippor på båda sidor. Det var bara att sikta och gasa och hålla tummarna! Hatchet Bays slogan lyder The Safest Hurricane Hole In The Whole Country. Och det stämde. Ända tills för några år sen när en orkan slog till och båtarna i Hatchet Bay blev till kaffeved! Vilken ironi. I en gammal guidebok läste vi om en levande marina som höll på att utöka, party på helgerna, fart och fläkt. Det som fanns kvar var ett rostigt kranbåtsvrak, ett katamaranvrak, ett fiskebåtsvrak, en övergiven brygga med en sönderfallen tvättstuga. Man fick känslan av att vara i en riktig spökhamn.
Intill Hatchet Bay låg Alice Town. Första kvällen hittade vi en lekplats. Innan vi ens var framme kom ett tiotal fantastiskt välartade flickor i åldrarna sex till 14 år mot oss och tog Fratte med sig. Sedan lekte de med honom i 45 minuter. Han var i himmelriket! Lika många killar fanns i parken men istället för att passa bebisar gjorde de saltomortaler från gungorna samtidigt som de härmade vad vi sa på svenska. Tio små mörka svenska kocken på gungor! Underbart.
Dagen efter sökte vi strand. (Se Mot bättre vetande.) Efter det misslyckade försöket på ostsidan hittade vi en vykortslik liten långgrund, barnvänlig, vindstilla strand mitt i byn! Som inklippt i ett collage! Och ingen vi frågat hade brytt sig om att nämna denna strand, 300 meter från hamnen.
Sista natten väcktes vi av att någonting knakade. Det är alltid mycket som låter på en båt men man lär sig snabbt att urskilja ljud som inte riktigt hör till. Klockan var omkring halv sex och Anders stack upp huvudet genom luckan för att kolla vad som lät. Ett helt hus stod i lågor! Rakt innanför oss, där vi låg på boj. Anders slog 911 och fick höra att hjälp redan var på väg. Det var så overkligt och obehagligt att bara sitta där och se allt gå åt pipsvängen för någon. Kolsvart natt runtomkring. Inferno mitt i. Vi var glada att det låg vatten mellan oss och elden. Efter 40 minuter kom brandbilarna och elden var ganska snart släckt.
Vi lämnade Hatchet Bay och Eleuthera, ankrade en natt vid The Current igen för att sedan segla ner till Rose Island och Nassau. /K.
Först ön, samhället och gattet som hette The Current och verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det var så sjukt strömt! Som en fors!
Sedan Spanish Wells, en ort på en mindre ö bredvid själva Eleuthera där befolkningen är vit och djupt kristen. Hamninloppet var som en slarvigt utgrävd kanal. Sandgrund här och var. De rikaste hummerfiskargubbarna bor här och byn ser ut som ett dockhuslandskap. Små pastelliga hus längs en lång kaj. Ett pleasentville. Samhället har lyckats hålla sig avskärmat från övriga Eleuthera, och övriga världen med vad det verkade. Vi åt middag på en snack bar, faktiskt de sämst smakande hamburgarna någonsin i Bahamas. Ingen öl fick de sälja heller, byn har en mycket restriktiv alkoholpolitik. Ironiskt nog kom det in säkert sju killar i följd, med typ tio minuters mellanrum och köpte staplar med ciggpaket, efter att högt och ljudligt ha parkerat sina trimmade, höjda, flames-stripade golfbilar en centimeter från trappan utanför.
Hatchet Bay blev nästa stopp. Inloppet till detta Hurricane Hole var overkligt smalt. Trettio meter brett och med branta korallklippor på båda sidor. Det var bara att sikta och gasa och hålla tummarna! Hatchet Bays slogan lyder The Safest Hurricane Hole In The Whole Country. Och det stämde. Ända tills för några år sen när en orkan slog till och båtarna i Hatchet Bay blev till kaffeved! Vilken ironi. I en gammal guidebok läste vi om en levande marina som höll på att utöka, party på helgerna, fart och fläkt. Det som fanns kvar var ett rostigt kranbåtsvrak, ett katamaranvrak, ett fiskebåtsvrak, en övergiven brygga med en sönderfallen tvättstuga. Man fick känslan av att vara i en riktig spökhamn.
Intill Hatchet Bay låg Alice Town. Första kvällen hittade vi en lekplats. Innan vi ens var framme kom ett tiotal fantastiskt välartade flickor i åldrarna sex till 14 år mot oss och tog Fratte med sig. Sedan lekte de med honom i 45 minuter. Han var i himmelriket! Lika många killar fanns i parken men istället för att passa bebisar gjorde de saltomortaler från gungorna samtidigt som de härmade vad vi sa på svenska. Tio små mörka svenska kocken på gungor! Underbart.
Dagen efter sökte vi strand. (Se Mot bättre vetande.) Efter det misslyckade försöket på ostsidan hittade vi en vykortslik liten långgrund, barnvänlig, vindstilla strand mitt i byn! Som inklippt i ett collage! Och ingen vi frågat hade brytt sig om att nämna denna strand, 300 meter från hamnen.
Sista natten väcktes vi av att någonting knakade. Det är alltid mycket som låter på en båt men man lär sig snabbt att urskilja ljud som inte riktigt hör till. Klockan var omkring halv sex och Anders stack upp huvudet genom luckan för att kolla vad som lät. Ett helt hus stod i lågor! Rakt innanför oss, där vi låg på boj. Anders slog 911 och fick höra att hjälp redan var på väg. Det var så overkligt och obehagligt att bara sitta där och se allt gå åt pipsvängen för någon. Kolsvart natt runtomkring. Inferno mitt i. Vi var glada att det låg vatten mellan oss och elden. Efter 40 minuter kom brandbilarna och elden var ganska snart släckt.
Vi lämnade Hatchet Bay och Eleuthera, ankrade en natt vid The Current igen för att sedan segla ner till Rose Island och Nassau. /K.
No comments:
Post a Comment