Återanpassningen till ett liv i land går sådär.

Jag och barnen är i Coconut Grove, Miami, Florida. Det åskar och regnar oupphörligen. Jag har ont i fötterna efter att ha använt skor två hela dagar. Carl Bertil letar efter sand och snäckor men hittar bara fasttrampade tuggummin.

Igår badade barnen och vattnet tömdes aldrig ur badkaret (undermedvetet lät jag det kanske vara kvar). Efter middagen - kladdiga kycklingspett på hotellrummet - så gick vi och tvättade oss. I badkaret. Vi hade kanske inte glömt att det fanns sötvatten i kranarna men det kändes liksom naturligt att använda det som redan fanns upphällt. Så smutsigt var det inte. Och sötvatten ska man faktiskt inte slösa med.

Alice och Bianca shoppar eftersom de vuxit ur eller slitit ut eller tappat överbord sina plagg. Vi har hört att det är varmt hemma så de satsar på en garderob bestående av bikinis, flip flops, kepsar och solglasögon. Jag har glömt min bankomatkod men det funkar än så länge bra. Cash is ..? Whatever. Kortet regerar. (Jag har tio dollar i kontanter.)

Stressnivån är förresten hög här i storstan. Bilar, människor, saker att köpa. Överallt. Vår stresstålighet har satts på prov några extra gånger. Som en markering att vi är bland folk och teknik igen. Första natten gick hotellets utrymningslarm. När vi var på väg ner möttes vi av ett högtalarmeddelande att larmet varit falskt och att vi kunde gå tillbaka till våra rum. Det var inte det lättaste för barnen (eller mig) att somna om. Trots att jag ringde ner till receptionen och fick hela förklaringen om hur larmet av misstag utlösts i garaget.

Andra natten gick mikron bärsärk. Det blev elfel och den fick liv och pep och skrek och det var spöklikt. Till slut drog jag ur kontakten, som satt bakom ett tvåhundrakilos säkerhetsskåp. Fratte fick dricka kall välling från och med då.

Andra dagen gick hotellets utrymningslarm. Igen. Den här gången var vi föredömligt snabba ner! (Ingen annan verkade bry sig men vi gjorde allting rätt – och kunde dessutom rapportera in brister i utrymningsplanen … som om någon skulle bry sig om det … Men vi fick beröm för vår snabba utrymning!)

Sista natten gick röklarmet på rummet. Batteriet var slut i larmet och den varnade för det men jag svär på att det pep med ovanlig frenesi! Inte som batteritrötta larm hemma. Och när jag tagit ut batteriet fortsatte det att tjuta en stund! Spöklikt igen!

Nu ska vi checka ut. Skönt. Vi har några shoppingkassar med oss. Det känns bra.

Vi ses hemma!