Friday, May 30, 2008
Blandad information (av olika vikt)
Vi har varit i Bahamas i 85 dagar och vi har besökt 25 öar och dubbelt så många stränder.
Topplista: Hawksbill Cay, Leaf Cay, Normans Cay.
På söndag fyller Bianca sju år.
På midsommarafton flyger fyra femtedelar av familjen hem till Sverige, den femte delen seglar dit.
Igår seglade vi drygt 40 distans, vilket tog oss sju timmar, för att köpa blöjor. Vi behöver inte gå djupare in på det, blöjorna tog slut bara, så enkelt är det. Och ja, vi tänkte igenom alternativen … (Tillverka blöjor? Nja, wettexdukarna är nästan slut och jag ville inte offra de sista som blöjfyllning. Ge sig in på svarta marknaden och försöka köpa ett paket av en annan båt? Nja, eftersom det är ont om bebisar ute på sjön hade det snarare blivit att lägga bud på ett paket inkontinensskydd och de är verklig hårdvaluta.)
Vi har vänner som kan fiska. De har gett oss en bit haj. Det tog dem två timmar att få ombord hajen, när den väl satt på kroken. Det var pappan (Kevin) och dottern (Daphne, 10 år) som kämpade med detta. Mamman (fransyska, by the way) sov klokt nog.
Memorial Day
Dagen då alla tog sina privata vattenflygplan och stack till Staniel Cay för lunch. (Och Carl Bertil som är besatt av flygplan! Förstår ni?)
Thursday, May 29, 2008
Alice och Biancas djurdokumentation 5.2
Queen angelfish är en jättefärgglad fisk. Den lever inte i stim utan mer i par eller tre och tre. Vi såg dom här i en undervattensgrotta, min nya kompis Daphne var med. Första gången vi såg dom simmade jag med Margaux men då hade jag inte kameran med mig.
Alice
Alice och Biancas djurdokumentation 5
Gris
Dom bodde på en strand dit vi åkte. Dom gillade ananas och gammal sallad. Dom kunde simma. Det var en mamma och hennes unge och en granne. Jag klappade dom.
Bianca
Sunday, May 25, 2008
Dagarna (till mormor och farmor)
Jag vaknar med solen halv sju och börjar klättra över mamma, som irriterande nog ligger tvärsöver fotändan på kojen. Hon lyfter mig tillbaka längst in i kojen och sätter trött min lilla väska med leksaker bredvid mig. Vad har hon tänkt att jag ska hitta på med tre legobitar, några fingerdockor och en boll? Prova själv hur länge du kan roa dig med detta!
Jag plockar ändå pliktskyldigast med mina grejer en minut eller två, kanske visar jag mamma en legobit, och eftersom hon envisas med att blunda så trycker jag den ända in till synnerven direkt. Där tror jag att hon får en god titt.
Sen klättrar jag, med lite större beslutsamhet, ner och nu försöker mamma inte ens hindra mig. Hon låter mig faktiskt gå ända till nödskåpet där vi förvarar första hjälpen-väskan, lite vatten och ibland, kex! När jag som bäst står och letar efter kexen lyfter hon upp mig och sätter in mig i Alice koj, eller Aba som jag kallar henne, eftersom Alice är ett mycket onödigt namn.
Aba har svårt att dölja sin glädje över att se mig! Nu ska här lekas med lite riktiga grejer! Det finns kameror, böcker, snäckor, smyckeskrin och en hel massa annat att pilla med. Jag plockar alltid ner allting från hyllan på en gång, det är ju lika bra. Om Aba ser lite trött ut så låtsas jag kasta ut någon liten grej genom sidoluckan och då blir det genast liv i henne. Vi har faktiskt riktigt roligt!
När jag har underhållit Aba en god stund blir jag alltid så sugen på välling. Det slår aldrig fel. Lelelelelelelel ropar jag, med tungan farandes från mungipa till mungipa. Mamma gör välling och jag dricker den i soffan. Ah. Gott. En liten mikropaus.
Man kan dock inte vila för länge, nu är det dags att gå ut. Jag brukar ropa på pappa, eller mamma, som jag kallar honom, eftersom pappa är ett mycket onödigt namn. (Ibland går jag ut ensam, då ropar mamma på pappa åt mig. Det funkar ju det med.) Honom tar jag med mig på en av följande utflykter: klättring på överbyggnaden, kullerbyttor på näten, bad från stegen eller helt enkelt en liten jolletur. Bianca brukar också hänga med, eller Bab som jag kallar henne eftersom Bianca … ja, ni fattar.
Vid frukosten har jag fullt sjå att upplysa mamma om att kaffet är varmt. Vi har liksom en procedur som hon gillar där jag pekar på kaffekoppen och säger varmt och hon upprepar varmt. Vi kör det ungefär tio gånger, på det viset vet jag ju att hon förstår. När det är klart brukar jag be att få smör och marmelad direkt i handen, eftersom jag inte äter bröd, men mamma (någon av dem) envisas med att lägga det på en brödbit ändå. Krångligt, om ni frågar mig.
Efter frukosten kollar jag alltid vad som finns i fruktnäten. Jag ber att få en apelsin eller banan, det är lika bra, eftersom jag har märkt att det försvinner frukt från näten!
Hyfsat mätt drar jag sedan med hela gänget in till stranden. De blir alltid lite rastlösa ombord och klockan är ju redan åtta! Dags att påbörja arbetet med att förflytta stranden! Nu när semestertiden närmar sig har jag emellertid kommit på mig själv med att allt oftare ta rast och bara ligga och flyta i vattenbrynet! Aah. Skönt att unna sig lite vila!
Tillbaka ombord ber jag att få en apelsin eller banan från fruktnäten, som sagt, det gäller att vara på hugget om man ska få ta del av frukten. Efter en överflödig vila är det lunchdags. Har jag tur så serveras det majskolvar, avocado eller gurka. Efter lunchen brukar jag titta till fruktnäten. Se! Jag visste det! Antalet frukter har redan minskat betänkligt! Jag tar så många jag får. Som sagt, det gäller att tänka på sig själv här!
Eftermiddagen brukar vi spendera på stranden. Det finns alltid lite kvar att flytta runt på och sen är det ju skönt, som sagt, att bara ligga och flyta i vattnet.
Ja, efter det är det dags för ännu en överflödig vila, lite matlagning, där jag har förtroendet att sitta med och upplysa om hur varmt det är i området kring spisen, dukning och såklart, middag.
Efter maten kontrollerar jag fruktnäten och, mycket riktigt! Mina farhågor besannas! Det är tomt! Imorgon måste jag ha ännu bättre koll på dessa fruktnät.
Jag plockar ändå pliktskyldigast med mina grejer en minut eller två, kanske visar jag mamma en legobit, och eftersom hon envisas med att blunda så trycker jag den ända in till synnerven direkt. Där tror jag att hon får en god titt.
Sen klättrar jag, med lite större beslutsamhet, ner och nu försöker mamma inte ens hindra mig. Hon låter mig faktiskt gå ända till nödskåpet där vi förvarar första hjälpen-väskan, lite vatten och ibland, kex! När jag som bäst står och letar efter kexen lyfter hon upp mig och sätter in mig i Alice koj, eller Aba som jag kallar henne, eftersom Alice är ett mycket onödigt namn.
Aba har svårt att dölja sin glädje över att se mig! Nu ska här lekas med lite riktiga grejer! Det finns kameror, böcker, snäckor, smyckeskrin och en hel massa annat att pilla med. Jag plockar alltid ner allting från hyllan på en gång, det är ju lika bra. Om Aba ser lite trött ut så låtsas jag kasta ut någon liten grej genom sidoluckan och då blir det genast liv i henne. Vi har faktiskt riktigt roligt!
När jag har underhållit Aba en god stund blir jag alltid så sugen på välling. Det slår aldrig fel. Lelelelelelelel ropar jag, med tungan farandes från mungipa till mungipa. Mamma gör välling och jag dricker den i soffan. Ah. Gott. En liten mikropaus.
Man kan dock inte vila för länge, nu är det dags att gå ut. Jag brukar ropa på pappa, eller mamma, som jag kallar honom, eftersom pappa är ett mycket onödigt namn. (Ibland går jag ut ensam, då ropar mamma på pappa åt mig. Det funkar ju det med.) Honom tar jag med mig på en av följande utflykter: klättring på överbyggnaden, kullerbyttor på näten, bad från stegen eller helt enkelt en liten jolletur. Bianca brukar också hänga med, eller Bab som jag kallar henne eftersom Bianca … ja, ni fattar.
Vid frukosten har jag fullt sjå att upplysa mamma om att kaffet är varmt. Vi har liksom en procedur som hon gillar där jag pekar på kaffekoppen och säger varmt och hon upprepar varmt. Vi kör det ungefär tio gånger, på det viset vet jag ju att hon förstår. När det är klart brukar jag be att få smör och marmelad direkt i handen, eftersom jag inte äter bröd, men mamma (någon av dem) envisas med att lägga det på en brödbit ändå. Krångligt, om ni frågar mig.
Efter frukosten kollar jag alltid vad som finns i fruktnäten. Jag ber att få en apelsin eller banan, det är lika bra, eftersom jag har märkt att det försvinner frukt från näten!
Hyfsat mätt drar jag sedan med hela gänget in till stranden. De blir alltid lite rastlösa ombord och klockan är ju redan åtta! Dags att påbörja arbetet med att förflytta stranden! Nu när semestertiden närmar sig har jag emellertid kommit på mig själv med att allt oftare ta rast och bara ligga och flyta i vattenbrynet! Aah. Skönt att unna sig lite vila!
Tillbaka ombord ber jag att få en apelsin eller banan från fruktnäten, som sagt, det gäller att vara på hugget om man ska få ta del av frukten. Efter en överflödig vila är det lunchdags. Har jag tur så serveras det majskolvar, avocado eller gurka. Efter lunchen brukar jag titta till fruktnäten. Se! Jag visste det! Antalet frukter har redan minskat betänkligt! Jag tar så många jag får. Som sagt, det gäller att tänka på sig själv här!
Eftermiddagen brukar vi spendera på stranden. Det finns alltid lite kvar att flytta runt på och sen är det ju skönt, som sagt, att bara ligga och flyta i vattnet.
Ja, efter det är det dags för ännu en överflödig vila, lite matlagning, där jag har förtroendet att sitta med och upplysa om hur varmt det är i området kring spisen, dukning och såklart, middag.
Efter maten kontrollerar jag fruktnäten och, mycket riktigt! Mina farhågor besannas! Det är tomt! Imorgon måste jag ha ännu bättre koll på dessa fruktnät.
Monday, May 19, 2008
Och nu?
Vi kom hit till Georgetown för en dryg vecka sedan. Georgetown var ett mål och vi har nått det. Väl värt att glädjas över under några minuter. Det gjorde vi!
Kul, alltså, men vad gör vi nu? Under hela resan har vi undvikit att prata om framtiden. Faktiskt. Vi har inte ens tänkt på den nämnvärt. Vi bestämde tidigt att vi skulle spara det tänkandet och pratet till maj och Georgetown.
Och här var vi nu. Det gick förvånansvärt snabbt att lista alla alternativen när vi väl satte igång. Jag menar, ingen av oss hade ju tänkt på framtiden, ändå hade båda plötsligt en hel hoper vettiga förslag: Förvara båten på land i Georgetown (har visat sig omöjligt eftersom vi är för breda), förvara båten på land på Long Island (Bahamas, inte New York)((har visat sig omöjligt eftersom de inte har landförvaring av båtar trots att hemsidan meddelar motsatsen)), förvara båten i Kuba (kommer inte ihåg argumentet men vi droppade det förslaget), förvara båten i vattnet (för nervöst, orkansäsong är ändå orkansäsong), förvara båten på Long Island (New York, inte Bahamas)((våra vänner insisterade ett tag på detta, vi skulle få bo i deras fjällstuga i Vermont tills vi kom på något bättre))(((seriöst!))), att segla hem (kommer inte på frågan … men okej, släng iväg ett mail du, och kolla om någon vill hänga med dig, hahaha).
Och så vidare.
Vänta ett tag! Vilka alternativ har vi nu? Egentligen? Om vi torrförvarar båten här någonstans - ponera att vi hittar ett ställe som kan hysa oss - när ska vi då sälja den/utnyttja den/ta hem den?
Listan blev snabbt kortare. Och inom bara några dagar hade två frivilliga besättningsmän anmält att de gärna ville segla över Atlanten med kapten Anders. (Kapten och kapten, ha!)
Va? Vaddå svara dem? Om de ska komma eller ej? Inte vet jag! Köpa biljetter åt dem? Nu? Gah! Panik! Vilket stort beslut!
Anders är mellanchef och kan sin argumentationsläxa: Ni kan väl förresten också följa med? Det blir ju jättekul! (Och billigare än att skicka hem oss med flyg. Reds anm.) Kom igen! Åtminstone Alice kan väl få hänga med … Jo, så gör vi … Aaliiice!
Okej! Okej! Vänta lite. Lugn nu. (Uaaah! Hjääälp!) Bara jag slipper! Okej? Och barnen! Jag tar barnen! (Panik, panik.) Snälla, nej! Jag vägrar! Inte jag i en båt mitt på Atlanten. Hemska tanke! Aldrig. Kaaan inte du och de där killarna göra det utan oss? Snääälla! Och jag får flyga, med alla barnen. Please!
Okej, om du vill det så. Jag gör väl det. Då svarar jag dem att de kan boka biljetterna.
??
Jaha. Vad kan jag säga? Jag har nu stoppat ner mitt huvud i en sandhög. Nerifrån den sandhögen försöker jag titta efter hus till salu i Saltsjöbaden inflyttningsklara i juli. Jag ser mest sand. Och på natten drömmer jag om höga vågor.
Kul, alltså, men vad gör vi nu? Under hela resan har vi undvikit att prata om framtiden. Faktiskt. Vi har inte ens tänkt på den nämnvärt. Vi bestämde tidigt att vi skulle spara det tänkandet och pratet till maj och Georgetown.
Och här var vi nu. Det gick förvånansvärt snabbt att lista alla alternativen när vi väl satte igång. Jag menar, ingen av oss hade ju tänkt på framtiden, ändå hade båda plötsligt en hel hoper vettiga förslag: Förvara båten på land i Georgetown (har visat sig omöjligt eftersom vi är för breda), förvara båten på land på Long Island (Bahamas, inte New York)((har visat sig omöjligt eftersom de inte har landförvaring av båtar trots att hemsidan meddelar motsatsen)), förvara båten i Kuba (kommer inte ihåg argumentet men vi droppade det förslaget), förvara båten i vattnet (för nervöst, orkansäsong är ändå orkansäsong), förvara båten på Long Island (New York, inte Bahamas)((våra vänner insisterade ett tag på detta, vi skulle få bo i deras fjällstuga i Vermont tills vi kom på något bättre))(((seriöst!))), att segla hem (kommer inte på frågan … men okej, släng iväg ett mail du, och kolla om någon vill hänga med dig, hahaha).
Och så vidare.
Vänta ett tag! Vilka alternativ har vi nu? Egentligen? Om vi torrförvarar båten här någonstans - ponera att vi hittar ett ställe som kan hysa oss - när ska vi då sälja den/utnyttja den/ta hem den?
Listan blev snabbt kortare. Och inom bara några dagar hade två frivilliga besättningsmän anmält att de gärna ville segla över Atlanten med kapten Anders. (Kapten och kapten, ha!)
Va? Vaddå svara dem? Om de ska komma eller ej? Inte vet jag! Köpa biljetter åt dem? Nu? Gah! Panik! Vilket stort beslut!
Anders är mellanchef och kan sin argumentationsläxa: Ni kan väl förresten också följa med? Det blir ju jättekul! (Och billigare än att skicka hem oss med flyg. Reds anm.) Kom igen! Åtminstone Alice kan väl få hänga med … Jo, så gör vi … Aaliiice!
Okej! Okej! Vänta lite. Lugn nu. (Uaaah! Hjääälp!) Bara jag slipper! Okej? Och barnen! Jag tar barnen! (Panik, panik.) Snälla, nej! Jag vägrar! Inte jag i en båt mitt på Atlanten. Hemska tanke! Aldrig. Kaaan inte du och de där killarna göra det utan oss? Snääälla! Och jag får flyga, med alla barnen. Please!
Okej, om du vill det så. Jag gör väl det. Då svarar jag dem att de kan boka biljetterna.
??
Jaha. Vad kan jag säga? Jag har nu stoppat ner mitt huvud i en sandhög. Nerifrån den sandhögen försöker jag titta efter hus till salu i Saltsjöbaden inflyttningsklara i juli. Jag ser mest sand. Och på natten drömmer jag om höga vågor.
Pedagogen igen
Det är mitt på dagen och Anders kommer på något vis in på detta med väderstreck. Åhör honom gör några killar i fem- till åttaårsåldern.
- Listen, I am going to teach you a trick!
Alla lyssnar nyfiket. Ett hemligt trick!
- Like this you can always tell wich way is south!, fortsätter Anders, synbart upplivad av barnens entusiasm.
- Now, where is the sun?, frågar han vidare.
- Right above us, Sir.
- Eh, okay. But what if you stand like me.
Alla ställer sig huller om buller, med benen lätt särade och armarna längs sidorna.
- No, I mean facing the sun, fortsätter han tålmodigt.
- ?
- Anyway, where is your shadow then?
- Right under me, Sir!
- No, no. It is a little bit behind you too. See?
Killen tittar ner mellan sina ben, där skuggan mycket riktigt faller, men den buktar faktiskt ut med en liten huvudform bakom honom också, eftersom vi inte riktigt befinner oss exakt på ekvatorn.
En kille står vänd åt andra hållet. Och ytterligare en annan står i sidledd. De kollar upphetsat bakom sig, efter den utlovade skuggan.
- Where is my shadow, Sir? I have no shadow behind me. Of course, that is because I am faster than my shadow!
Den duktiga eleven med skuggan på rätt sida om sig börjar nu hoppa för att också slippa undan sin skugga.
- Okey.
Några svettdroppar syns på Anders överlepp. Dags att sammanfatta detta nu. Inga krumbukter, bara klartext.
- Well, when you are facing the sun at noon, then you are facing south. And where your shadow is, that is north.
- That is north Sir! I know that! And I am facing it! Look!
Killen som hela lektionspasset har stått vänd åt fel håll pekar ivrigt åt norr. Anders ger upp och vill byta ämne till fiske. En av killarna avbryter honom dock.
- What about that trick you were going to teach us? What was that about?
- Listen, I am going to teach you a trick!
Alla lyssnar nyfiket. Ett hemligt trick!
- Like this you can always tell wich way is south!, fortsätter Anders, synbart upplivad av barnens entusiasm.
- Now, where is the sun?, frågar han vidare.
- Right above us, Sir.
- Eh, okay. But what if you stand like me.
Alla ställer sig huller om buller, med benen lätt särade och armarna längs sidorna.
- No, I mean facing the sun, fortsätter han tålmodigt.
- ?
- Anyway, where is your shadow then?
- Right under me, Sir!
- No, no. It is a little bit behind you too. See?
Killen tittar ner mellan sina ben, där skuggan mycket riktigt faller, men den buktar faktiskt ut med en liten huvudform bakom honom också, eftersom vi inte riktigt befinner oss exakt på ekvatorn.
En kille står vänd åt andra hållet. Och ytterligare en annan står i sidledd. De kollar upphetsat bakom sig, efter den utlovade skuggan.
- Where is my shadow, Sir? I have no shadow behind me. Of course, that is because I am faster than my shadow!
Den duktiga eleven med skuggan på rätt sida om sig börjar nu hoppa för att också slippa undan sin skugga.
- Okey.
Några svettdroppar syns på Anders överlepp. Dags att sammanfatta detta nu. Inga krumbukter, bara klartext.
- Well, when you are facing the sun at noon, then you are facing south. And where your shadow is, that is north.
- That is north Sir! I know that! And I am facing it! Look!
Killen som hela lektionspasset har stått vänd åt fel håll pekar ivrigt åt norr. Anders ger upp och vill byta ämne till fiske. En av killarna avbryter honom dock.
- What about that trick you were going to teach us? What was that about?
Note to self (väl hemma igen)
Uppskatta din tvättmaskin/tvättstuga!
Ät inte bacon under kommande år.
Var glad att det är lite svalt väder ibland.
Tyck att allt boende över 42x23 fot är spatiöst.
Uppskatta fast mark. (Gå inte runt och parera gungningar som inte finns, du kommer bara att se full ut.)
Drick vatten.
Ät inte bacon under kommande år.
Var glad att det är lite svalt väder ibland.
Tyck att allt boende över 42x23 fot är spatiöst.
Uppskatta fast mark. (Gå inte runt och parera gungningar som inte finns, du kommer bara att se full ut.)
Drick vatten.
Wednesday, May 14, 2008
När familjesegling är som bäst
Att segla med trebarnsfamilj kan många gånger kännas som en mycket större utmaning än den mest strapatsrika havskappsegling eller intensiva bansegling. När det är tävling gäller ju egentligen bara en sak: Att försöka vinna!
Familjeseglingen innehåller liksom fler dimensioner. Kravställarna ombord har inte bara ett mål med själva seglandet. Det ska blåsa lagom mycket. Det ska gå fort, rakt, ljudlöst och inte gunga. Det ska kännas tryggt och säkert trots atlantens vågor. Absolut inga kraftiga väderomslag. Solen ska lysa på rätt sida om seglet. Det ska gå att bedriva skolarbete och lek under gång. Att gå på grund är inte ok liksom frystorkad mat. Allt inne och ute på båten ska fungera felfritt. När ankaret väl är i bör platsen vara bra för barn mellan ett och tio år + vuxna. Inte för långt eller kort från en paradisstrand som inte är för djup, grund eller ström. Ett plus i kanten är givetvis om det skulle finnas en restaurang eller glassbar på den öde ön. Det ska finnas obegränsat med sötvatten. Gissa hur länge 600 liter räcker? Just det jättekort. Att jag själv sedan så fort jag ser en annan båt som för segel i samma riktning som oss instinktivt börjar dra i alla tillgängliga trimlinor som en besatt gör givetvis utmaningen komplett. Tänk om det fanns en tävlingsform i ovan gren. Hur skulle vinnarna se ut och var skulle de komma ifrån?
En sak är dock säker. Att segla katamaran i Bahamas skulle vara en av de enklaste grenarna i familjecruising.
Familjeseglingen innehåller liksom fler dimensioner. Kravställarna ombord har inte bara ett mål med själva seglandet. Det ska blåsa lagom mycket. Det ska gå fort, rakt, ljudlöst och inte gunga. Det ska kännas tryggt och säkert trots atlantens vågor. Absolut inga kraftiga väderomslag. Solen ska lysa på rätt sida om seglet. Det ska gå att bedriva skolarbete och lek under gång. Att gå på grund är inte ok liksom frystorkad mat. Allt inne och ute på båten ska fungera felfritt. När ankaret väl är i bör platsen vara bra för barn mellan ett och tio år + vuxna. Inte för långt eller kort från en paradisstrand som inte är för djup, grund eller ström. Ett plus i kanten är givetvis om det skulle finnas en restaurang eller glassbar på den öde ön. Det ska finnas obegränsat med sötvatten. Gissa hur länge 600 liter räcker? Just det jättekort. Att jag själv sedan så fort jag ser en annan båt som för segel i samma riktning som oss instinktivt börjar dra i alla tillgängliga trimlinor som en besatt gör givetvis utmaningen komplett. Tänk om det fanns en tävlingsform i ovan gren. Hur skulle vinnarna se ut och var skulle de komma ifrån?
En sak är dock säker. Att segla katamaran i Bahamas skulle vara en av de enklaste grenarna i familjecruising.
Tuesday, May 13, 2008
Georgetown
Tillbaka på brottsplatsen! Inte platsen för själva mastbrottet, då för sex år sedan, men väl platsen till vilken vi sökte oss just därefter. Från Puerto Rico-graven, Atlantens största djup, till Exuma Docking Services i Georgetown, jordens grundaste marina. Men det var då det! (hem.passagen.se/fyren)
Den här gången seglade vi in en tidig fredagsmorgon. Rättare sagt, Alice och Anders lättade ankar klockan fyra på morgonen för att övriga i besättningen skulle få sova ut! Vid åtta gled vi in och ankrade precis utanför det lilla samhälle som alltså kallas Georgetown. Det är så kul att återse detta ställe. Typ målet med vår segling. Vår hemmahamn. Nu har vi varit runt och kollat in alla gamla välbekanta ställen, det mesta är sig likt. Och Siréns flagga hänger kvar på Chat ’n’ Chill!
Väl här ska vi lista ut vad vi ska göra härnäst. Förslag någon?
Den här gången seglade vi in en tidig fredagsmorgon. Rättare sagt, Alice och Anders lättade ankar klockan fyra på morgonen för att övriga i besättningen skulle få sova ut! Vid åtta gled vi in och ankrade precis utanför det lilla samhälle som alltså kallas Georgetown. Det är så kul att återse detta ställe. Typ målet med vår segling. Vår hemmahamn. Nu har vi varit runt och kollat in alla gamla välbekanta ställen, det mesta är sig likt. Och Siréns flagga hänger kvar på Chat ’n’ Chill!
Väl här ska vi lista ut vad vi ska göra härnäst. Förslag någon?
Rädslor 3
Privatägd ö. Men, vi har valt att ta fasta på vad vi hörde någon säga att någon hade hört att någon hade läst någonstans, nämligen att själva stränderna alltid är offentliga i Exumas, Bahamas. (Vi vill absolut inte kolla upp detta! Tänk om det inte stämmer!) Vi åkte alltså in till denna mycket fina strand. Vit sand. Rolig grottformation i korallklippan intill. Kokospalmer. Snäckskal. Hula hula-känsla. Öde.
Och djupa gropar? Hm. Lustigt att det kan bildas gropar bara sådär. Spår av något fyrbent djur? Nåja, strunt samma. Vi badade. Utforskade grottan. Fratte organiserade stenar, kokosskal, och snäckor efter sitt eget system (som ingen begriper sig på men kortfattat verkar gå ut på att de på land ska i vattnet och de i vattnet ska upp på land).
Efter en bra stund åkte vi ut till båten, hällde upp en drink i rådande hula hula-anda och pang. Två blodtörstiga hundar kom nedrusande från ingenstans. Sniffade runt som galningar i våra fotspår (som slutade ute i vattnet, haha!). Grävde sig för säkerhets skull neråt också (groparna!) för att försäkra sig om att det inte var en meter under sanden som vi stod och flinade. Flås, flås. Turister. Flås, flås. Det luktar turister. Flås.
Flämt!
Turistbroschyrliv
Det är mycket svårare att skriva om det som är härligt! Hur beskriver man vädret när det är som det är nu? Hur beskriver man ställena vi har varit på, eller seglingen dit, utan att drunkna i klichéer?
Äsch, klichékänsliga läsare hänvisas härmed till något annat inlägg eller någon annan blogg.
Nummer ett: fina vädret. Väderleksrapporterna som vi uppmärksamt lyssnar på via vhf:n handlar inte längre bara om kraftig vindstyrka, jobbig våghöjd och small craft causion utan beautiful weather alternativt pleasant weather, high preassure, very weak cold front, sunny and warm och fem till femton knops vind (lite lite tycker vissa). Vädret är med andra ord mycket vackert just nu.
Nummer två: trevliga lokalbefolkningen. Måndag på Little Farmers Cay: Alice och Bianca åker med Margaux och hennes mamma för att måla gouache på stranden. Jag, Anders och Carl Bertil åker in till bryggan för att slänga sopor och kolla runt lite. Välkomstkommittén står redo! Sex killar i åldrarna fem till tolv år. För att öppna för dialog frågar Anders om de kan fiska. ”Kan du simma Sir?”, blir motfrågan som effektivt gör slut på eventuella tvivel om dessa killars vattenvana och alltså underförstått ger oss svaret ”jag kunde typ fiska innan jag kunde gå”. De visade sig vara bland de roligaste och mest välartade barn jag någonsin träffat! Vilka rappa tungor! Vilken självdistans! Vilken humor!
Tre av dem ger oss en rundvandring till öns stoltheter (enligt unga grabbar): landningsbanan (där sitter två tjugoåriga jamaicaner och väntar på flyget som ska komma klockan 14.15)((det gör det inte)), norra stranden (den finaste!) och byns bästa brödbagerska (she makes the best soft bread in the Bahamas).
Efter ett par timmar sammanstrålar vi med Alice och Bianca. För sexåringa killen (vitt linne på bilden) är det kärlek vid första ögonkastet. ”Sweet!” går han runt och nickar för sig själv, och han kan inte sluta titta på Bianca. Sen dröjer det inte många minuter innan de leker som om de känt varandra för alltid. Lokalbefolkningen är med andra ord mycket härlig!
Nummer tre: fantastiska stränderna. Kan man någonsin få nog av vita sandstränder med kokospalmer på, omgivna av gin clear water? Rudder Cut Cay, Leaf Cay, Black Cay. Helt otroliga ställen! Tack vare att vi seglar katamaran och bara sticker 4,3 fot så kan vi nå ställen som är för grunda och svåråtkomliga för en vanlig segelbåt. Vill vi kan vi alltid hitta en underbar strand utan en människa i sikte.
Vi lever i en vykortsvacker tillvaro just nu och det känns mycket bra.
What goes around comes around
Vi var på en strand där en del skräp hade flutit iland. Jag fick för mig att städa! Sagt och gjort. I en uppspolad gammal plastback samlade jag både det ena och det andra; en trasig boll, en flipp-floppsandal, två ölflaskor, en bit fiskenät, ett plaströr och så vidare. Jag stod som bäst och drog i en sprucken fender som halvt hade grävts ner i sanden när jag fick en plötslig ingivelse att sluta med det.
Någonting sa mig att det kanske ändå inte var en fender. Anders, som på håll iakttog mitt fåfänga försök att städa upp, sa: ”Är inte det där en hummer?” (Han hade inte sina linser på sig.)
Då såg jag det. Jag hade stått och dragit i en hajkäft. En uttorkad haj låg begravd med buken uppåt!
När jag, efter att ha sköljt av handen femtielva gånger, grävde upp detta hajkadaver (för att stilla barnens nyfikenhet, enbart) med hjälp av en lång stör så spred sig den värsta stank man kan tänka sig över stranden och vi var tvungna att åka hem.
Detta är hämnden för att jag lät hajsugaren äta ihjäl sig på en klädnypa. Hoppas det räcker. Kvitt?
Någonting sa mig att det kanske ändå inte var en fender. Anders, som på håll iakttog mitt fåfänga försök att städa upp, sa: ”Är inte det där en hummer?” (Han hade inte sina linser på sig.)
Då såg jag det. Jag hade stått och dragit i en hajkäft. En uttorkad haj låg begravd med buken uppåt!
När jag, efter att ha sköljt av handen femtielva gånger, grävde upp detta hajkadaver (för att stilla barnens nyfikenhet, enbart) med hjälp av en lång stör så spred sig den värsta stank man kan tänka sig över stranden och vi var tvungna att åka hem.
Detta är hämnden för att jag lät hajsugaren äta ihjäl sig på en klädnypa. Hoppas det räcker. Kvitt?
Samvete
Liksom alla vettiga föräldrar så lär vi barnen att vara rädda om naturen. Förutom det vanliga så måste man här dessutom tänka på att 1. hålla ordning på sakerna på däck så att de inte åker i sjön och 2. inte mata vilda djur eller fiskar eftersom de då kanske vänjer sig vid att bli matade och sedan lämnas vind för våg (syndrom sommarkatt).
Den snälla gamla trollpackan på båten framför fick oss att helt glömma regel nummer två. Hon visade hur hon slängde i skinkbitar och den fulaste fisk man kan tänka sig kom ända upp till ytan för att glufsa i sig. En två meter lång hajsugare med överdimensionerad underkäke. Vi var förtrollade! Fy vad kul det var!
Med hjälp av chips och kalkon fick vi den så småningom att flytta över till vår båt (under menar jag). Det var roligt att sitta vid badstegen och slänga i saker som flöt eftersom den kom så nära då. Alice höll en skål med macaroni and cheese precis under ytan och den kom och åt ur skålen!
Morgonen därpå var vi spända på om vår nya vän var kvar. Carl Bertil slängde i en bit knäckebröd och vi väntade. Så från ingenstans kom den plötsligt farande. Glufs! Gissa om Carl Bertil också tyckte att detta var spännande! ÖÖh! ÖÖh!
Till sist började det kännas olustigt. Tänk om hajsugare är överkänsliga mot gluten? Kalkon är väl inte särskilt naturligt för en fisk att äta? Vi avbröt matandet. Barnen tog farväl av sin vän och åkte in till stranden, jag var kvar för att städa båten.
Trots att samvetet hade börjat bryta igenom förtrollningen kunde jag inte låta bli att skrapa ur gröttallrikarna över däck. Den såg så glad ut! Tycker du om gröt lilla vän? Vänta, här kommer lite mer, med socker på! Nej nu måste jag verkligen sluta. Adjö lilla stora fula fisk.
Jag spolade av sittbrunnen med en hink vatten och, åh nej! Två klädnypor for i! Hajsugaren var snabbt framme för att se vad jag nu hade för läckerheter att erbjuda. Nej, nej, nej. Inte dem! Det är inte mat förstår du! Usch. Tvi. Inte äta, inte äta inte ätainteätainte snällasnällaintedom!
Han nosade på den ena. Tog ett varv. Nosade på den andra. Såjasåja uschuschusch. Simma bort nu i stället. Schas!
Glufs!
Neej! Spotta ut den! Inte i munnen! Tvi! Farligt! Urk!
För sent.
Denna hajsugare syntes inte mera till. Jag fick sådan ångest att jag gick in. Men sen gick jag ut igen och i ren desperation slängde jag i en sista brödbit. Ingen hajsugare. Ingen hajsugare.
Förlåt.
Snorkling
Ah, underbara undervattensvärld! Här kanske det finns lite roliga fiskar att titta på! Fast det verkar förfärligt tomt om man tittar ner i vattnet från jollen … Nåja. På med fenor och cyklop och hoppa i!
I samma ögonblick som man stoppar ansiktet under vattenytan så är de där! 200 klonade sergeant major med sina hungriga pussmunnar och anklagande pepparkornsögon. Tio centimeter framför en! Åh, hoppsan! Kolla fiskar! Kul va? Simma, simma … Titta de följer efter … Eh gulligt! Sprattla, sprattla … Men vad f-n. Sluta härmas! Stick någon egen stans! Man paddlar på för allt vad simfötterna bär! Man sneglar bakåt. Skönt. De försvann.
Och man vänder sig framåt igen för att fortsätta sin underbara upptäcktsfärd under vattnet. GAAAH! Var kom de ifrån!? 200 pussmunnar öppnas och stängs i takt. 400 pepparkornslika fiskögon stirrar! Oräkneligt antal svarta och gula ränder hypnotiserar en och man simmar tillbaka, kravlar upp i jollen. Åker hem.
I samma ögonblick som man stoppar ansiktet under vattenytan så är de där! 200 klonade sergeant major med sina hungriga pussmunnar och anklagande pepparkornsögon. Tio centimeter framför en! Åh, hoppsan! Kolla fiskar! Kul va? Simma, simma … Titta de följer efter … Eh gulligt! Sprattla, sprattla … Men vad f-n. Sluta härmas! Stick någon egen stans! Man paddlar på för allt vad simfötterna bär! Man sneglar bakåt. Skönt. De försvann.
Och man vänder sig framåt igen för att fortsätta sin underbara upptäcktsfärd under vattnet. GAAAH! Var kom de ifrån!? 200 pussmunnar öppnas och stängs i takt. 400 pepparkornslika fiskögon stirrar! Oräkneligt antal svarta och gula ränder hypnotiserar en och man simmar tillbaka, kravlar upp i jollen. Åker hem.
Subscribe to:
Posts (Atom)