Nu

Vi sitter i en bar på bryggan i Staniel Cay, dricker Fanta och bloggar. Runt bryggan simmar nurse sharks och rockor i väntan på fiskrens. Imorse snorklade jag och Anders i Thunderball Grotto och jag fick äntligen spela bondbrud. (Alice och Bianca har också simmat där. Modigt!) Under tiden var barnen ombord på Fandango och fick stekt toast med smör och sirap.

På dagens schema står att Anders eller jag kanske ska hinna jogga. Eller inte. Då gör vi det nån annan dag. Bara det inte känns för stressigt. /K.

Bakom kulisserna

Knott. I synnerhet jag men även Calle Berra är favoriter hos dessa vedervärdiga varelser. Ingenting hjälper. Jo, stark vind verkar förvirra dem. Jag har alltså, mot alla odds, kommit att föredra stark vind.

Mat. Hur mycket kan man variera bacon?

Hygien. Överallt vatten. Man badar och badar, och ändå … Tur att det inte är doftfoto. Jag längtar mycket efter en varm sötvattendusch där man får SLÖSA.

Hemlängtan. Nya buddies i all ära … Vi saknar er därhemma!

Bråk. Kom igen! Vi är fem personer som är tillsammans 24/7! /K.

Fånga dagen

Sånt som inte fastnar på kort.

Calle Berra har däckat i bärstolen som Anders bär på ryggen, under vår inte så långa trecking-promenad på Waderick’s Wells. Vi låter honom sova vidare på en handduk på stranden. Han ligger utspridd över hela handduken, fullkomligt avspänd. Det är skugga, en lätt bris som svalkar, fågelsång. Jag sitter bredvid och tittar ut över vattnet. Alice, Bianca och Anders har hittat lånekajaker och de vispar frenetiskt med paddlarna för att komma framåt, mot strömmen som är ganska stark. När jag tittar på Calle Berra igen så har en liten ödla smugit sig fram och nosar på hans hand. Carl Bertil slår upp ögonen, blinkar yrvaket ett par gånger. Det tar en liten stund innan han förstår var han är. Men så reser han sig och sticker efter ödlan upp mot buskaget. ”Ööh, ööh, ööh!!”

Den kvällen har vi knytkalas på stranden tillsammans med fem andra båtars besättningar. Bianca är rastlös och står och tjatar om vad olika lekar och sporter heter på engelska. Jag svarar avmätt. Nästa gång jag tittar upp så har hon fått med sig ett ansenligt gäng vuxna på kull, springtävling, längdhopp och herre på täppan ute på flotten. Alla skrattar. Och flåsar! Och skrattar igen. Och blöter ner sig. Hon är ett sånt energiknippe!

Alice har hittat en bit drivved och en kolbit från en gammal eldhärd. Hon sitter koncentrerat och arbetar. Innan man vet ordet av så har hon skissat en segelbåt på träbiten. Nu ligger litet ett konstverk på stranden på Waderick’s Wells för alla att beskåda. /K.

Waderick Wells

Hejsan hoppsan! Det finns många vackra öar i Bahamas, men denna platsar lätt på topp tio. Sitter nu ute i sittbrunnen, det är kolsvart och havet dånar utanför. Idag har vi nog haft vår bästa snorkling då vi sett hummer, grouper, parrot fish och en massa annat. Typiskt att vi är i ett naturreservat där jag inte får fiska. /A.

Vänner

Vi har anpassat oss snabbt och blivit sådana som dyker på och börjar prata med alla vi möter, som ser det minsta intressanta ut. Så gör båtfolket här, utsvultna som de är på kontakter utanför den egna besättningen. Och även vi alltså. Har någon barn är lyckan total, då måste man nästan bjuda ombord vederbörande redan i andra meningen. Naturligtvis träffar man minst sagt intressanta människor på det viset.
De första vi mötte hette Donna, David och Margaux. Donna är någonstans i sena fyrtioåldern, David sextio någonting och Margaux elva. Deras båt Fandango är en Bristol 48. Vi låg som bojgrannar i Las Olas Marina i Fort Lauderdale.

Själva mötet ägde rum i marinans konferensrum, där fanns nämligen en tv, nätkabel och ett stillaliggande golv med heltäckningsmatta som Fratte faktiskt tog sina första steg på, precis ett år gammal. Vädret var inget vidare så det blev många dagar i konferensrummet med lek, pyssel och tv-tittande, och långa kvällar ombord med vin och babbel.
Till vardags bor familjen Z-D på Manhattan och de började sin seglats i december, alltså ända uppifrån New York. Precis som vi var de på väg till Bahamas och vi bestämde att vi skulle träffas där.
Efter en intensiv vecka lämnade vi våra nyfunna vänner och stack ner till Miami. De hade problem med sin generator och behövde stanna ett tag till för att fixa med den.

Efter sju veckor mailade vi besättningen på Fandango för att höra var de befann sig. En dryg vecka gick och vi hörde ingenting från dem. Så en vacker dag, när vi låg ankrade precis utanför en villa med sjötomt i Nassau (där har vi nämligen upptäckt att vi kommer åt någon stackares trådlösa, olåsta nätverk) så hade vi på vår vhf (vilket vi nästan aldrig har!) och hörde: ”Nassau Harbour Control, Nassau Harbour Control, this is Fandango.”

Vi fick eld i baken och sprang upp med kikare på däck. Jo, Alice var säker på att hon såg dem långt i fjärran! Efter att ha blivit godkända av Harbour Control hörde vi hur de försökte anropa Yacht Haven utan att riktigt lyckas. Härvidlag var vi övertygade om att det var våra vänner och vi anropade dem! Anders åkte till och med med jollen för att möta upp och lotsa dem till vårt ankringsställe. Det var ett glatt återseende!
Nu har vi hängt ihop under en lika intensiv vecka och befinner oss tillsammans på Norman’s Cay. I eftermiddag ska vi fortsätta söderut ihop, nästa stopp Shroud Cay. /K.

Vem är jag?

Favoritmat: majskolvar. Sedan kommer avocado, apelsin, banan, äpple, morot, oliver, torkade aprikoser, russin, gurka och pommes frites på plats två till tolv.
Farkost som imponerar: flygplan.
Favoritsysselsättning: gå. På stranden helst, men brygga och båt är också okej. Jag har ingenting emot att bära flytväst!
Blir ledsen om: någon åker iväg i jollen utan mig, annars glad som en tok!

Ny diet

Anders har återigen fått för sig att vi ska fiska. Han har köpt nya drag och rullar till de två kastspöna som finns ombord och testat att rigga dem på olika ställen. Ett metspö finns också. Framme på däck ligger numera dessutom: en stav med öglor som man håller fast/stryper fisken med, en jättehåv, handskar, kniv, hink och sist men inte minst manualen ”Fishing For Dummies”.

”… att VI ska fiska” läses förresten ”barnen ska lära sig att dra sitt strå till stacken”. Följaktligen: Idag skulle Anders lära Alice meta.
”Men vad f-n! Du har ju inget agn på kroken!” utbrister han (den verkliga pedagogen i familjen) efter att hon stått och viftat med metspöt i spat i tio minuter.
”Men pappa, jag vill inte ha någon fisk …” försöker Alice. ”Jag tycker synd om dem!”
”Äsch! Trams! Nu ska du ta knäckebröd och tugga på det och sen knåda ihop det till en boll och sätta som bete. Be mamma om knäckebröd nu.”
”Knäckebröd? Vilka fiskar här äter knäckebröd?”
”Nä, okej då. Då får vi ta tonfisk!”
Den konserverade tonfiskbiten faller isär innan den når vattenytan. Alice försöker pliktskyldigast med en torkad aprikos. Ingen fisk. Såklart! Efter ytterligare tio minuter suckar hon:
”Jag tror att man måste ha tålamod för det här. Pappa jag slutar meta nu.” Och sen:
”Bianca! Kom! Det är din tur att fiska!”

Senare under dagens seglingsetapp står ett kastspö med senaste superduperdraget i fiskespöhållaren på akterspegeln. Anders har noga pluggat in vad han ska göra om något hugger. Alice får styra båten, tillfälligt avstängd från fisket som hon är. Anders avstår från att rulla ut focken eftersom fiskarna antagligen aldrig skulle hinna ikapp oss om vi var fullriggade. Och det är ingen liten uppoffring det. Men han är stolt.
”Nu ska vi ha grillad fisk till middag!”
”Men Anders …”
”Ja men nu kommer det verkligen att nappa! Vad ska jag annars hitta på till middag ...?”
”Du hittar ju aldrig annars på vad vi ska ha till middag, så det ordnar sig nog …”

Vi åt pasta med skinksås.

(Och jag har köpt omega 3-kapslar om uti fall att …) /K.

Här har vi varit och lite foton

Det finns fler foton och lite kartbilder där vi har varit här. Du behöver klicka på bilden ovanför för att kunna se siffrorna som visar var vi varit.

Alice och Biancas djurdokumentation 4

Atlantis (fiskar på akvarium)

Goliath grouper
Grouper är en jättestor fisk. Den är två meter lång. Och den kan väga 500 kilo. Vi såg den på Atlantis. Atlantis är ett sagoslott ser det ut som. Fast det är hotell, shopping och det här nöjesakvariet vi var på.

Manta - Manta är jättestor den vi såg var fem meter bred dom största kan bli stora som försegel. dom gillar djupt vatten men ligger ofta och svävar vid vattenytan. Apropå det så fick jag en våtdräkt som värmer och är skön om man gör ett magplask.

Eleuthera

Eleuthera var på det hela taget en surrealistisk upplevelse.
Först ön, samhället och gattet som hette The Current och verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det var så sjukt strömt! Som en fors!

Sedan Spanish Wells, en ort på en mindre ö bredvid själva Eleuthera där befolkningen är vit och djupt kristen. Hamninloppet var som en slarvigt utgrävd kanal. Sandgrund här och var. De rikaste hummerfiskargubbarna bor här och byn ser ut som ett dockhuslandskap. Små pastelliga hus längs en lång kaj. Ett pleasentville. Samhället har lyckats hålla sig avskärmat från övriga Eleuthera, och övriga världen med vad det verkade. Vi åt middag på en snack bar, faktiskt de sämst smakande hamburgarna någonsin i Bahamas. Ingen öl fick de sälja heller, byn har en mycket restriktiv alkoholpolitik. Ironiskt nog kom det in säkert sju killar i följd, med typ tio minuters mellanrum och köpte staplar med ciggpaket, efter att högt och ljudligt ha parkerat sina trimmade, höjda, flames-stripade golfbilar en centimeter från trappan utanför.

Hatchet Bay blev nästa stopp. Inloppet till detta Hurricane Hole var overkligt smalt. Trettio meter brett och med branta korallklippor på båda sidor. Det var bara att sikta och gasa och hålla tummarna! Hatchet Bays slogan lyder The Safest Hurricane Hole In The Whole Country. Och det stämde. Ända tills för några år sen när en orkan slog till och båtarna i Hatchet Bay blev till kaffeved! Vilken ironi. I en gammal guidebok läste vi om en levande marina som höll på att utöka, party på helgerna, fart och fläkt. Det som fanns kvar var ett rostigt kranbåtsvrak, ett katamaranvrak, ett fiskebåtsvrak, en övergiven brygga med en sönderfallen tvättstuga. Man fick känslan av att vara i en riktig spökhamn.

Intill Hatchet Bay låg Alice Town. Första kvällen hittade vi en lekplats. Innan vi ens var framme kom ett tiotal fantastiskt välartade flickor i åldrarna sex till 14 år mot oss och tog Fratte med sig. Sedan lekte de med honom i 45 minuter. Han var i himmelriket! Lika många killar fanns i parken men istället för att passa bebisar gjorde de saltomortaler från gungorna samtidigt som de härmade vad vi sa på svenska. Tio små mörka svenska kocken på gungor! Underbart.
Dagen efter sökte vi strand. (Se Mot bättre vetande.) Efter det misslyckade försöket på ostsidan hittade vi en vykortslik liten långgrund, barnvänlig, vindstilla strand mitt i byn! Som inklippt i ett collage! Och ingen vi frågat hade brytt sig om att nämna denna strand, 300 meter från hamnen.

Sista natten väcktes vi av att någonting knakade. Det är alltid mycket som låter på en båt men man lär sig snabbt att urskilja ljud som inte riktigt hör till. Klockan var omkring halv sex och Anders stack upp huvudet genom luckan för att kolla vad som lät. Ett helt hus stod i lågor! Rakt innanför oss, där vi låg på boj. Anders slog 911 och fick höra att hjälp redan var på väg. Det var så overkligt och obehagligt att bara sitta där och se allt gå åt pipsvängen för någon. Kolsvart natt runtomkring. Inferno mitt i. Vi var glada att det låg vatten mellan oss och elden. Efter 40 minuter kom brandbilarna och elden var ganska snart släckt.

Vi lämnade Hatchet Bay och Eleuthera, ankrade en natt vid The Current igen för att sedan segla ner till Rose Island och Nassau. /K.

Mot bättre vetande

Kan man?

Kan man bada i solnedgången?
Anders låg i och simmade, jag stod på däck och såg hajfenan dyka upp och dyka ner, tio meter från båten. Jag påkallade Anders uppmärksamhet genom att busvissla (vad betyder det för hajar?) och han kom upp, flinade, och konstaterade att hajar jagar i skymningen. Visste han det hela tiden?

Kan man leka med oljetankers?
Vi åkte in i Freeports hamn, en stor oljehamn på Grand Bahama, närmare bestämt så är deras huvudnäring att vara oljereservlager åt USA. Detta var på kvällen, det vill säga i rusningstrafik men efter mörkrets inbrott. Där ville vi kolla runt lite, kanske hitta en bit mat och slå ihjäl en timme eller två innan det var dags att nattsegla ner till Berries. Inga båtar var under tvåhundra meter långa. Vi var i fenderstorlek! Vi snurrade runt ett par varv, Johan höll utkik efter ett gatukök.(!?) Sedan kom det som vi borde ha väntat oss: En oljetanker anropade oss å det bestämdaste på vhf ”You small sailing vessel! You have no right! Go to the left as fast as you can!” Vi lydde.

Kan en liten familj på fem personer äta upp en ”family size bucket” med friterade kycklingdelar på KFC?
Jag beställde lite mat på Kentucky Fried Chicken. Förutom en åttaliters hink med kyckling fick man: potatismos OCH pommes frites, dipsås, majskolvar och två liter Pepsi. En tvåhundrapersoners familj hade inte klarat att äta upp allt.

Kan man låta Fratte prova Coca Cola bara en gång och sen ge honom juice istället?
Nej.

Kan man bada på den vilda ostsidan av Eleuthera?
Vi hade hört talas om fantastiska stränder med rosa sand. Vi gick tvärsöver Eleuthera. En promenad på tre kilometer. Landskapet blev mer och mer öde. Det var mitt på dagen och mycket varmt.
Halvvägs passerade vi en sensationellt stor anläggning med dieselgeneratorer som försörjde hela Alice Town med el. Sedan följde en inhägnad med getter, en skrottipp, en odling av något slag och ett sandtag. Sista biten fick vi klättra över en sandvall som var tio meter hög, för att rutscha ner på andra sidan.
Stranden var mycket skräpig. Sanden var mycket vitbeige. Vågorna var höga. Underströmmarna var mycket kraftiga. Vi lät oss överspolas av någon våg eller två, åt matsäck och gick tillbaka.

Kan man shoppa här nånstans?
Efter en god middag på restaurang hoppade jag och Angelica in i en taxi för att åka till Nassaus största shopping mall. Enligt servitören var den öppen till nio och enligt taxichauffören fanns där minst 50 butiker av välkänd art. Det räckte som underlag, detta var vi tvungna att se! Samme taxichaufför varnade oss dock för att det var minst 25 minuter bilfärd dit och klockan var då fem i åtta. Klockan åtta precis rullade vi in på parkeringen, (det visade sig vara promenadavstånd från restaurangen!) dealade till oss att taxin skulle vänta i en timme och skuttade in genom main entrance. Allt var tvärstängt. Modstulna gick vi ändå runt och kände på dörrar. Stängt. Det kändes nästan bara bra att hela gallerian, om nu något hade varit öppet, hade varit en grym besvikelse. Två butiker kände vi igen namnet på. Så, tillbaka ut till taxin för att åka hem. /K.

Rädslor 2

”Hoppa i jollen ni, jag tänkte att jag skulle simma ut till båten!” Jag kände mig löjligt modig. Simma lugna, jämna tag. Inga hajar här inte! Klart i vattnet, bara tre fyra meter djupt. Det verkar förresten inte ens finnas fiskar här … Tänk vad bra man ser när vattnet är så klart och havet är så lugnt. Ha! Som en stor swimming pool bara!

Jag kom fram till båten, klev upp. Anders tog på sig cyklop och hoppade i för att skrubba lite på båtbotten, Alice var också på väg i men fick hejda sig i språnget:
”Fort Alice, hämta kameran”, väste Anders. ”Det ligger en haj bredvid kölen. Kom och kolla! Den ligger liksom där och bara väntar!” What? Excuse me? Jag simmade ju just förbi kölen? GULP!

Och just nu åskar det och blixtrar. Precis här. Vår mast sticker upp 20 meter över havet. Ön bredvid oss sticker upp kanske tio meter över havet. Nu har jag ingen lust att konfrontera fler rädslor på denna resa. /K.

Rädslor

Vi hyrde bil de första tio dagarna av vår vistelse i Fort Lauderdale. Med den for vi som tättingar mellan West Marine, Ikea, Publix, Target, Home Depot och Gap. Mycket bekvämt med bil. Plötsligt var bilen återlämnad och vad gör man då? Jo går förstås, eller åker buss.

Ett besök på Ikea återstod. Vi hade tittat ut en buss som gick till Sawgrass Mills Outlet, och någon sorts anknytande kommunikation verkade finnas till Ikea sedan, det verkade inte så farligt krångligt.

Jag stack vid nio. Walkie talkien var med men ingen mobil. Hur svårt kan det vara att åka lite buss liksom? ”Jag kommer väl hem vid två” sa jag. Skönt att få en dag på egen hand.

Första sträckan fick jag gå. Min busshållplats låg en halvtimmes promenad norrut. När bara en bro låg mellan mig och busshållplatsen åkte bussen förbi. Sju minuter tidigare än vad tabellen hade angivit. Om jag nu hade kollat rätt tabell. Nåväl. 20 minuter till nästa buss. Det passade ganska bra, en Starbucks låg precis intill och jag behövde ändå köpa vatten. Det hade nämligen hunnit bli ganska varmt och jag hade långbyxor. En grande cappucino blev det också förstås.

När jag kom ut till busshållplatsen igen så satt en kille där. Jag kände direkt att något var fel, inte så konstigt kanske eftersom han blåstirrade på mig. Plötsligt handlade allt om att undvika hans blick. Eftersom jag inte hade någon mobil att börja låtsasknappa på fiskade jag upp i-poden och började trassla med sladdhärvan som hör till den istället. Jag sippade kaffe. Brände tungan. Tittade efter bussen. Lyckades få ut en hörlur. Tittade efter bussen. Tittade INTE på killen. Drack kaffe. Han BLÄNGDE på mig. Fick upp den andra hörluren ur nystanet av sladd och skulle just sätta den i örat då han tilltalade mig.

”Before you do that, whats your name?” Jag blev nästan lättad för nu blev jag tvungen att titta på honom. Vad var det för fel på människan? Han var ung, vit, hel, ren – och rejält drogpåverkad.

Jag är faktiskt väldigt rädd för knarkare. Särskilt de som uppträder normalt. Det läskiga med den här killen var just att han såg så fräsch ut, förutom stirrblicken som skar igenom märg och ben. Nu gällde det dock att inte visa någon nervositet. På ytan lugn och samlad, under ytan – paddla på utav bara helvete.

Jag drack kaffe. Tiden gick så långsamt. Jag svarade så kort jag kunde på hans frågor och till slut var jag tvungen att fråga om han visste när nästa buss skulle komma, det var ju redan alltför uppenbart att jag skulle med denna buss. ”Jag klev av den förra och det var en kvart sen”, svarade han, ”så den borde komma snart.”

”Men? Om du just klev av bussen varför sitter du då här?” Jag kunde inte hejda den uppenbara frågan. ”To see you.”, svarade han.

Gulp.

Bussen kom. Han klev på samma busslinje han nyss klivit av.(?) Jag klev på. Satte mig långt fram. Vågade inte kolla var han satt. Fick igång i-poden: Filip och Fredriks sommarprat i radio från 2007. Bussen rullade. Jag satt på helspänn. Den kvinnliga busschauffören såg så trött ut att hon inte skulle reagera ens om bussen välte. Så vem skulle rädda mig om knarkarkillen hittade på något fuffens? Jag sneglade lite åt sidan. En tandlös uteliggare? Fjortisen med tuggummi som drog ner hela mobilen till munnen varje gång hon sa något, högt och ljudligt, och sen sköt upp den till örat när hon lyssnade? Nja. Jag försökte stänga av omvärlden och förlita mig till min lilla i-pod och radioprogrammet däri.
Efter någon minut dök han fram, satte sig på platsen framför och bara tittade så där läskigt på mig. Jag chansade: ”Snälla, jag vill verkligen inte prata mer med dig.”

Han såg uppriktigt överraskad ut. Villrådig. En sekund gick. Sen suckade han och flyttade sig till platsen bakom mig. Gav han upp? Just nu låg mitt liv i i-poden och Filip och Fredriks sommarprat om en resa de gjort i USA. Om de hade överlevt alla sjuka grejer de berättade om från detta land så skulle nog jag. Utan deras röster i örat hade jag börjat grina.

Till saken hör att ingen medelklasstjej i Florida åker buss. Jag var ett vitt självlysande ufo på denna buss. Det kom på och gick av: killar med joints, feta, uppspelta barn med feta uppgivna mammor, gamla, gamla människor med kjolen bakochfram, feta, högljudda killar utan joints. Alla glodde. Kolla där! Vad är den där stackars tjejens story?

Efter en timme och 25 minuter var det äntligen dags att smita av. Nu gällde det. Sov han? Jodå, där låg han dubbelvikt. Jag väntade in i det sista innan jag så tyst jag kunde rann ut ur framdörrarna, en hållplats innan slutdestinationen. Dörrarna stängdes. Han var kvar inne i bussen. Hurra!

Jag var så lättad att jag log för mig själv där jag stod, i en gigantisk korsning, någonstans i Florida. Jag klarade det. Nu återstod bara att hitta Ikea. Jag började gå. Den anknytande busslinjen visade sig endast trafikeras en gång i timmen och det var 50 minuter kvar till nästa avgång.

Det fanns en promenadväg och det borde inte vara mer än tre kvarts promenad till målet. Jag var som sagt så lättad! Härligt att gå längs en hårt trafikerad sexfilig väg! Titta en konstgjord sjö! Så trevligt! (Eller snarare: en konstgjord parkeringsplats och en konstgjord jättebyggnad med kontor mitt på det som förmodligen är ett enda stort träsk.) Anyway. Vad fint! Lite märkligt bara att man inte möter eller ens ser en enda människa utanför en bil … Men men, de gillar ju sina bilar så mycket här. Jag å andra sidan, jag tycker om att gå! Vägen slingrade sig neråt sjön.

BEWARE. ALLIGATORS.

Jag blev så skrämd. Skylten bara stod där. Till höger: en decimeter till sjökanten. Till vänster: tjockt buskage. Fan också. Inte springa. Shit. Ser jag en millimeter av en alligator nu så dör jag. Jag bara vet det. Gå lugnt, gå lugnt. Titta framåt. Åh en fågel! Som sitter vid vattenbrynet! Då är det ingen fara väl. Eller? Äter alligatorer fåglar? Eller bara svettiga små mammor?

40 minuter senare: IKEA. Jag klarade det. Ni anar inte. Jag älskar denna byggnad. Mer än någonsin.

Halv fyra kom jag hem. Stötte inte på någon knarkarkille alls. Under hemfärden var jag förresten så trött att jag inte hade brytt mig om så bussen välte.

Det var dagen då jag konfronterade (?) två av mina rädslor. Det var också dagen då varumärkena Filip och Fredrik samt Ikea stärktes rejält i mina ögon. Jag kommer hädanefter att ha dem att tacka för att jag överlevde denna märkliga shoppingtur. /K.