Tuesday, June 24, 2008

Bye bye Bahamas


Vi är hemma på svensk mark, fyra av fem that is, och vi har fått ett kungligt mottagande av familjerna Neiman och Hedensjö. Nu hejar vi på Anders och besättning ute på Atlanten.

Skönt att vara hemma! (... ?)

Återanpassningen till ett liv i land går sådär.

Jag och barnen är i Coconut Grove, Miami, Florida. Det åskar och regnar oupphörligen. Jag har ont i fötterna efter att ha använt skor två hela dagar. Carl Bertil letar efter sand och snäckor men hittar bara fasttrampade tuggummin.

Igår badade barnen och vattnet tömdes aldrig ur badkaret (undermedvetet lät jag det kanske vara kvar). Efter middagen - kladdiga kycklingspett på hotellrummet - så gick vi och tvättade oss. I badkaret. Vi hade kanske inte glömt att det fanns sötvatten i kranarna men det kändes liksom naturligt att använda det som redan fanns upphällt. Så smutsigt var det inte. Och sötvatten ska man faktiskt inte slösa med.

Alice och Bianca shoppar eftersom de vuxit ur eller slitit ut eller tappat överbord sina plagg. Vi har hört att det är varmt hemma så de satsar på en garderob bestående av bikinis, flip flops, kepsar och solglasögon. Jag har glömt min bankomatkod men det funkar än så länge bra. Cash is ..? Whatever. Kortet regerar. (Jag har tio dollar i kontanter.)

Stressnivån är förresten hög här i storstan. Bilar, människor, saker att köpa. Överallt. Vår stresstålighet har satts på prov några extra gånger. Som en markering att vi är bland folk och teknik igen. Första natten gick hotellets utrymningslarm. När vi var på väg ner möttes vi av ett högtalarmeddelande att larmet varit falskt och att vi kunde gå tillbaka till våra rum. Det var inte det lättaste för barnen (eller mig) att somna om. Trots att jag ringde ner till receptionen och fick hela förklaringen om hur larmet av misstag utlösts i garaget.

Andra natten gick mikron bärsärk. Det blev elfel och den fick liv och pep och skrek och det var spöklikt. Till slut drog jag ur kontakten, som satt bakom ett tvåhundrakilos säkerhetsskåp. Fratte fick dricka kall välling från och med då.

Andra dagen gick hotellets utrymningslarm. Igen. Den här gången var vi föredömligt snabba ner! (Ingen annan verkade bry sig men vi gjorde allting rätt – och kunde dessutom rapportera in brister i utrymningsplanen … som om någon skulle bry sig om det … Men vi fick beröm för vår snabba utrymning!)

Sista natten gick röklarmet på rummet. Batteriet var slut i larmet och den varnade för det men jag svär på att det pep med ovanlig frenesi! Inte som batteritrötta larm hemma. Och när jag tagit ut batteriet fortsatte det att tjuta en stund! Spöklikt igen!

Nu ska vi checka ut. Skönt. Vi har några shoppingkassar med oss. Det känns bra.

Vi ses hemma!

Thursday, June 12, 2008

... accomplished

Och ja, Anders har dragit upp den ena och vi har ätit den och den var god. Lane snapper är namnet på dessa fiskstackare förresten.

Mission ...

Sju år

Sunday, June 8, 2008

Saker jag oroar mig över, förutom de uppenbara

Att Anders ska segla åt fel håll, hitta sig en Carmencita, få fyra (4!) barn med henne, döpa dem till Donald, Enrique, Federico och Gunilla och bara skicka julkort hem till oss, en gång per år.

Att Anders ska komma hem och ha glömt bort vilken av delarna i ordet katamaran som han brukar kalla mig.

Att Carl Bertil inte tycker att flygplan är lika festliga inuti som de är utanpå, på tryggt avstånd.

Att Carl Bertil tycker att flygplan är festliga inuti men inte alls möjliga att sitta stilla i.

Att Alice plötsligt inte orkar bära fyra väskor, tre shoppingkassar, en hopfälld barnvagn och Carl Bertil.

Och att Bianca inte orkar bära resterande två väskor, åtta shoppingkassar och mig.

Att det inte kommer att finnas några shoppingkassar att bära.

Att alla barn plus jag själv plus hela packningen inte kommer att få plats i toalettbåset när någon av oss behöver gå på toa på flygplatsen i det stora landet. (Eftersom jag har hört att man absolut inte kan lämna ett barn obevakat (eller en väska) i landet i fråga.)

På väg hem

Vi är återigen på Norman’s Cay. En favorit. Vädret är underbart och vi njuter av varje sekund. Harmoni.

Ändå, någonting ligger och lurar under ytan, en litet orosmoln, det börjar dra ihop sig. Och vi kan härmed också skönja en liten splittring ombord. En sprickbildning.

Denna splittring kommer sig av att tre femtedelar av besättningen ombord på Katta3 har börjat återanpassa sig till ett liv i land. (Det går i och för sig inget vidare. Vi är så väl acklimatiserade. Riktiga sjöbusar. Jag använde till exempel deodorant häromdagen, de andra blev nervösa: Vad är det som luktar så skarpt ..?! Lägg av med det där mamma.)
Hur som helst, eftersom vi är på väg tillbaka till civilisationen så gäller det att anstränga sig lite, tycker jag. Shape up. Följaktligen gav jag mig på att göra en helkroppspeeling - alltså med en fin, köpt peelingkräm ur en tjusig burk, inte bara sanden som Fratte skvätter omkring sig. Vad hände? Jo, solbrännan som jag trodde var mycket djup vid det här laget visade sig vara mycket ytlig och spolades ut i Atlanten. Och jag som inte orkar vara i solen längre!
Inte ett dugg visare av denna spa-fadäs övertalade jag sedan Alice och Bianca att prova min nyinförskaffade hårinpackning. Håret blev helt galet. Det var som om vi hade strukit vartenda hårstrå med harts. Jättekonstigt. (Det är möjligt att fabrikanten hade tänkt sig sötvatten till sin produkt, men det stod det inget om.)

Samtidigt förbereder sig en annan femtedel för ett långt, hårt pass till sjöss, mera sjöss än nu, vill säga. Som ni förstår så är det så långt ifrån våra förberedelser man kan komma. Det grävs runt i motorrum, det åks upp och ner i masten, det skrubbas under båten och över båten, det skrivs vaktscheman, matscheman, bakscheman, fiskescheman, sovscheman, städscheman och schamanscheman. I sakta mak, ska tilläggas. Ingen stress.

Den sista, tillika minsta, femtedelen jobbar på som vanligt. Lyckligt ovetandes.